Barn

Ibland kan jag känna att jag inte vill skaffa barn. Jag älskar tanken på barn, och har alltid sagt att jag vill ha 5 stycken. Har namn och allting. Men jag ser inte någon kille inblandad, bara hur hans gener ska påverka mina barn. T.ex. vill jag ha en liten pojke med mörkt lockigt hår och blå ögon. Han ska bli min lilla ögonsten och inget annat ska betyda nåt.
Det som hindrar mig är att barnen måste växa upp. Vilket betyder att de måste bryta sig ifrån sina föräldrar, det vill säga mig, och skaffa sig ett eget liv.
Höjden av separationsångest. Att den som man älskar mest i hela världen, den som man gett upp sitt liv för, den man varit beredd på att ge upp allt för, bara vill vara långt ifrån en.
Allt som man gjort, ska det inte räknas?
Det är en "bryta sig loss-period" av några år som måste vara helt förjävliga, och allt man vill göra är att vara så nära som möjligt, skydda så mycket man kan. För alla de gånger man själv blivit bränd, blivit sårad, råkat ut för nåt hemskt, vill man rädda den man älskar från att må som man själv gjorde då.
Det värsta måste vara att den personen, den man älskar mer än man kan förstå, den vill inte ha hjälp då. Den hittar nya personer i livet som kan hjälpa, den blir bara störd av att man försöker finnas där för den. Den tror att man inte förstår. Och hur kan man förklara för någon som inte vill lyssna, någon som är fullt uppe i sig själv, att man själv varit där. Man har upplevt Det Där. Kanske inte på samma sätt, men man har varit Där. Och man har tagit sig ur det, mer eller mindre. Bättre eller sämre.
Kanske känner man att det kan vara värt att härda ut, för när "krisen" gått över lite, så kommer de tillbaks. Om man visar obegränsad kärlek och tålmodighet så kommer de tillbaks. Och det är då den verkliga belöningen börjar.