Resfeber

Jag vill knappt åka. Har ont i magen och fryser. Jag blir verkligen fysiskt sjuk av att resa bort. Det är helt sjukt, jag är så nervös. Jag som ska vara så resvan och duktig. Icke!
Tur att jag har en reseleiter.

CK ikväll, hoppas det blir bra. Jag är mer nervös nu, för jag vet inte hur allt kommer bli. Atomsinnesstämningen håller i sig, jag bara snurrar runt.

Pain

Ett halvår har gått sen jag skulle börja mitt nya liv. Ett halvt år. Sex månader. Har jag blivit bättre? Nej. Har jag börjat må bättre? Nej. Har jag klarat det jag ville klara? Nej. Är jag misslyckad? Ja. (Känslorna styr nu, bara så ni vet, min hjärna säger annat)
När gick allt så fel? När blev det så här? Jag känner det som om det alltid varit såhär. Jag tror det började i trean på gymnasiet. Det var då det började på riktigt. Sen dess har jag bara hankat på, försökt leva på de glada stunderna i mitt liv. Shit, mitt hjärta gör verkligen ont när jag skriver det här. Lyssnar på jamie och bara har ont.

Helg och musik

Jag har hittat en ny stjärna. Tracy Bonham. I like.

Helgen har varit bra. Jag åkte hem sent på fredagen och sov hos lovley N. Sen upp tidigt och umgicks med mamma och lyssnade på musik. Vi förundrades båda att den andra gillade samma musik. Jag tycker det är roligt att vi kan lyssna på skrikmusik ihop =)
Sen åkte jag till karlstad och kollade på tävling. Helt katastrofala domare men men... Sen festade vi på kvällen, var på nåt stort ställe och jag hängde ensam på rock-avdelningen. Det var jättekul. Jag gillar mitt gäng ändå. Sov i en barnsäng på 1, 5 meter. Men det gick. Sen tävlade jag på söndagen. Domarhelvetet sög då med. Vi åkte direkt, men det var inte helt icke-ok, vi var inte bra. Sen for jag hem till Kattne igen och umgicks mer med mamma. Missade det tåg jag hade planerat att ta, så jag fick ta nästa, slapp betala och sen var det hem, byta om och vidare till jobbet. Nu sitter jag här igen. Men på torsdag är det brejk i två veckor. Ska bli så skönt. Fast jag är toknervös, jag får alltid sån resfeber, och det här är ju värre än värst. Men det går nog bra.

Imorn ska jag jobba, köpa resehögtalare och sen packa hela kvällen. Jag ska packa bra och inte ta med mig för mycket.

Jag har blivit trött på stockholm. Redan. Förut kändes det alltid roligt att komma in med tåget när man såg stadshuset och stan, men nu känns det inte så längre. Jag måste börja gilla stan. Jag har läst Linda Skugge nu och jag vill göra som hon, gå på massa konserter och känna rätt folk. Men det är svårt. Jag har inte tid, ork eller råd att gå på konserter eller gå ut varje kväll. Suck.

Det ringde precis nån tjej som jag har haft för länge sen som bara viskar hej jätten, får jag rida på dina tår. Jag minns när hon ringde förra gången, hur skärrad jag blev. Hon frågade hur lång jag var och om jag var en jätte. Sen om hon fick rida på mina tår. Nu ringer hon igen. Helt wierd! Att hon kommer till mig igen och att hon säger exakt samma saker som förra gången. Undrar vem det är. Man kan ju bli tokig för mindre, men nu skrattar jag bara. Men jag kommer aldrig glömma henne.

"distance making the heart grow blind"

Never ever

Jag har sovit några timmar på morgonen och så drömde jag om att jag var på nån fest med nåt rockband(ja, jag har blitt besatt av rock nu när jag lyssnar mer på det) och så var det jag och en av dem. Sen gick jag och dansade med några andra brudar och de visade mig nåt kort som hade tagits på mig när jag visade bröstet. Men jag visste att det inte kunde skett, för jag hade bh på mig. Jag försökte leta reda på min rocker, men hittade han inte. Jag blev ledsen, för jag fattade att han hittat nån annan brud. Så nu när jag lyssnar på rockmusik, speciellt när jag hörde Sweet child of mine, för jag tror att den killen jag drömde om var väldigt lik Gilby Clarke, blir jag ledsen och känner mig övergiven.
Det är konstigt att jag tar drömmarna så personliga. Jag känner mig sårad och ledsen. Mest ledsen. Säkert finns det nån underliggande mening i det hela, det fattar jag med, men fan. Jag vill ha en rocker. Som har humor, som kan dansa, som har fina ögon, fint leende, charmigt sätt. Suck.

Kaos

Jag gick hem från jobbet idag. Hela vägen. Det tog väl en timme eller nåt. När jag kom hem städade jag och lagade mat och sen däckade jag på sängen kl 19 typ och sov till kvart i elva. Jag ska somna om nu, och sova tills imorn bitti. Jag börjar inte förrän 13, så jag har tid att göra allt det jag skulle gjort idag.
Det sorgliga är att under tiden jag sov är det ingen som försökt höra av sig. Jag har skickat många sms idag och igår som jag väntar på svar från. Men jag kan ju vänta mig förgäves. Jag som igår var glad över mina vänner är idag lite mer nedstämd. Jag vet att jag tänker att jag inte orkar prata med folk, att jag inte är intressant att prata med, men jag vill fortfarande ha sms. Det känns jobbigt nu, mina ensamhetskäknslor sköljer över. Fan, jag måste kontrollera känslorna, det är helt sanslöst hur förvirrad mitt inre är nu för tiden. Det började med att jag tappade kontrollen efter i lördags. Den känslokvällen slog ut mitt försvar, jag har tappat muren jag byggt upp. Fan, jag vet inte ens vad jag känner nu, känslorna har bara tagit över och hjärnan hinner inte registrera alla känslor som jag har. Ibland blir det bara tomt, fast allt rusar runt. Som atomer typ, är det inte de som snurrar så fort att de står stilla? Så känns det. Det snurrar så fort så att det står stilla.

Jag har inte koll på helgen heller.

Bla

Jag som säger att jag inte har så många vänner, har blivit bjuden på tre fester på lördag =) I like. Förra helgen var det samma sak, att jag drogs åt två håll. Det känns lite roligt. Jag är ju egentligen jätedeppad nu, men såna här saker lyser upp vardagen.
Min känsla försvann så fort den blev omöjlig. Jag visste väl att jag skulle klara det, att jag skulle kunna släppa känslan. Jag har ju tränat på det så länge, så nu är jag expert. Kanske är det därför sorgen ligger under ytan hela tiden, eftersom jag aldrig tillåts känna saker, aldrig får jag känna glädje åt nåt som kanske händer. För om det inte händer så betyder ju det att jag misslyckats. And you know that aint possible.

Hugh Grant i Sverige igår, värsta draget. Han sa tydligen att svenskar var fula och konstiga. Men för en sån som han så är väl alla konstiga. Jag skulle inte vilja byta liv med honom. Tänk, aldrig kan han gå en meter utan att vara full med kameror. Typ som för Beckhams, Brangelina, TomKat och allt vad de heter. Hugh festade med några svenska tjejer, tänk vilket skvaller de har för sina vänner sen.
Det är egentligen lite konstigt med idoldyrkan sådär, att man skulle kunna göra vad som helst för att träffa dem. När de kommer i närheten blir man skakis och man vill bara att de ska bli ens bästa vänner. Wierd.

Idag har jag lärt mig otilldelat. Men jag kan inte. Imorn kommer jag gråta för att det går så dåligt för mig. Jag är toknervös.

Nu går jag, hej

Resfeber

Å herre gud. Om en vecka är jag i upplösningstillstånd, tro mig. Jag har sån sjuk resfeber, vet inte om jag pallar det här. Allt är så overkligt, jag vågar inte åka! Hjälp. Långt borta, länge, läskigt! Oj, nu känner jag mig som nån annan.

Overkligheten tränger sig på, jag går runt och är i en egen värld. Skapar mig en fantasi som bäddar för att allt blir svart snart. Suck. Att jag alltid gör så. Jag trodde jag hade kommit över det, att jag lärt mig, men tydligen inte. Kanske borde jag bara hänga på och njuta medan tid är. Det gör ju inget om jag misslyckas, det lär jag mig ju nu av CK.
Obsession, det sysslade jag med förr i tiden, senast var typ med rogland, och det var över två år sedan. Jag har ju stängt av det där, ska inte få in de känslorna längre.

Tack fia love för varma tankar. Hoppas vi ses i helgen.
Min helg blir nog inte som tänkt, jag är bortglömd som vanligt. Känner nästan för att skita i hela grejen, som vanligt. Jag mår ju ändå bara skit, det är bättre att hålla sig undan. Skydda mig.

Don´t

Jag kan inte utsätta mig för det där, jag ska inte ens försöka. Det kommer bara gå åt pipsvängen, det är bättre att jag fortsätter som jag är nu.
(Åh fast panget var ju så härligt)

Duruduru

Jag har gått igenom alla stadier på ett dygn. Nu är jag deppad och hopplösheten sköljer över mig. Men det var ju väntat. Kanske får jag hoppet tillbaks, kanske inte. Vi får la se.

Började 5 imorse, jag är så toktrött, men jag gillar ändå att jobba så. Det är lugnt när man kommer hit, och så får man sluta tidigt. Det är skönt att vara på plats kl 7 när alla andra kommer.
Nästan-Dejten ja... Det var trevligt. Vi funkade bra, snackade och skrattade. Men jag tror inte att det klicka direkt sådär. Inget pang, som det blev med the rocker.

Snörp

Ååh, man ska inte pussa på rockers

Lovley helg

Det är farligt att ha en mobilblogg, typ lika farligt som att ha internet i närheten när man är full. Då blir det alltid käslostormar. När man inte ens minns alla inlägg man skrivit, bara efter det att man läst dem, så känns det som om man kanske inte borde få blogga från mobilen.
Men det är ju känslor, och man ska inte förkasta eller dölja dem.

Helgen slutade ändå tok-bra, trots lördagens ångest. Från början:
Fredag. Jobbade till 21, drog hem till Anna. Fick gratis dricka och träffade endel roliga personer. Men lämnade stället för Lisa klockan halv ett kanske. Drog ensam till Kelleys och skulle möta upp Lisa och Lea. Mötte två boys i kön som bjöd på garderob. Skönt. Jack the ripper va väl skoj. Jag och Lisa körde singelrace och gick hem från röda koftan vid halv sju på morgonen. Kom hem och fick sova i 2, 5 timmar. Sen gick jag upp, åkte till midsommarkransen (efter ett besök på 7-11 och kaffe!), och spenderade dagen på tävling. Det var roligt, jag var med Baben och fick löfte om tävling med lovley Petter. Umgicks nästan inget med p#1, men det var nog bra för mig. Var ledsen mot slutet, men jag fick stort stöd av Ems och Martina. De är guld värda. Ångesten kröp, för jag kunde inte välja om jag skulle åka hem till Kattne eller stanna i sthlm. Jag valde iallafall att åka hem, och det var verkligen rätt val. Jag kom direkt till de fyras gäng och känslorna stormade. Bra känslor, bra kväll. Jobbigt at first, men det släppte. Vi kom nog fram till bra saker allihopa.
Vi kom iväg sent till statt och det var fullt. Thank god sa jag, för vi hade precis blitt bjudna på rolig bikersfest av favvoIsac. Jag hade skitkul, även om bandet var dem de var. Det kändes ändå bra, jag satt i ett rum med bara dem och var helt ok med det. Dansade till bra musik, speciellt när de tre erfarna musikerna äntrade scenen. Helt magiskt. Jag älskar gammal bra rock. Jimi Hendrix-snubben var också bra. I like.
Mr. Rosa helikopter ägde mig totalt när han spelade gitarr och tittade på mig. Men tydligen ska han få tillskott, så jag ska hålla mig undan ännu mera än vad jag redan gör.
Träffade mr. Hello! Världens bästa, jag har blitt kär. Perfect, förutom att jag inte vet hur/om jag ska få en chans att hålla kontakten. Gaah!
Däckade på en liten madrass med Underbara Pelle. Hjärta av guld.

Söndagen spenderades i Björkvik. Kusinvitamin Mårten åker och jobbar på Mallis i ett halvår, vi hade lite farvälmiddag. Det var trevligt. Mycket god mat och så fick jag köra nya volvon hem. Åkte hem sent och somnade sent och började jobba för tidigt. Idag har jag två saker bestämt. Jag måste köpa en ny bh. Efter alla omständigheter har jag tyvärr(?) inte d-kupa längre. Så nu måste jag ha en ny skön inte för stor. Plus att jag har kanske en nästan-dejt. Spännande. Återkommer om det för de som är nyfikna.
Jag vet inte hur det kommer gå, mitt hjärta tillhör ju en annan nu =)

Min andra nya kärlek är Becky Sharp. Eller det är inte nån ny kärlek, jag älskade de från början, men den har blomstrat upp igen efter helgen. Plus att jag älskar mitt nya beslut om favvomusikstil. Det är så jag. Tillägg också att jag älskar sockstar supernova. Bra artister plus att sexy Tommy Lee är med. Jag gillar ju music!

Sådär, nu har jag redogjort för en bra helg. Vet inte vad som skulle hänt om jag stannat i sthlm, jag vill faktiskt inte veta. Jag kunde inte haft det bättre tror jag.

10 dagar kvar...

Jag fixart inte.

Det är så, jag kan inte, jag vill bara fly.
Inget klarar jag, inget fixar jag. Bråka ni, men jag kan inte. Jag stänger av.
Så mycket dkit som kommer upp, så mycket skit som aldrig sagts, som aldrig kommit. upp. Jag kan inte vara spelledare, de andra kan, men jag aktar mig. För jag kan inte, jag är svag.

Tävling idag. Kom typ sist. Men hade lovley stund med babe.

hejdå, nu flyr jag in i overkligheten

Past

Lunarinlägg från länge sen:


Jag hittade gamla böcker när jag storstädade. jag skrev tydligen dikter när jag var liten. Jag tänkte publicera dem här, för det är ganska spännande och mysigt att läsa dem. Jag anser att fler borde få nöjet att avnjuta dem.
"Vi går genom lunder du och jag
medan natten håller på att bli dag
vi går genom ängar och skogar
där hemma väntar sängar och krogar"

" Min han där varm
Jag har den här
Din hand är varm
jag håller den
Min hand i din
Din hand i min
Vi är tillsammansj
ag tycker om dig"

"Glöm mig inte

Förgät mig ej...
Glöm mig inte
så viskar
den minsta blomman
på min äng

Blå är hon
som om lite av himlen hade regnat ner i gräset"

"Barn förstår inte skämt
säger man åt dem'Låt bli det där
din gris
annars stänger jag in dig i en svart garderob'
tror de att man menar ALLVAR"

"De skrattar och skrattar
och jag får inte vara med.
De är emot mig.
Det är därför jag måste gråta mamma"

"Det är svårt att skriva vers.
Man tänker och tänker
men inget händer
det är svårt
man blir arg
men oftast går det till slut"

"Många tycker att livet är hemskt
med krig och med mord.
Men det finns små ljusglimtar med
Som nu
då jag kommit på en ny vers."

Je nage en eau trouble

J'ai perdu mes repères
Emmène-moi aussi loin que possible

Jag hatar sångerna jag skrivit
Jag hatar allt jag nånsin sagt
och jag hatar den jag blivit
när jag trott att jag haft makt
Jag hatar klyschorna jag spridit
på sång och dans och sprit
Man kanske borde ta sitt liv nu
men jag trivs ju så bra i min svit
Älskling,vi ska alla en gång dö

Så du tog min hand i vimlet
och sa: älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: Vi följs väl åt till himlen
men gör det bästa av vår tid
och jag hör klockorna som ringer för världens äldsta raggningsreplik
Du sa: Älskling vi ska alla en gång dö

Saknad

2 Sekunder senare blir jag ledsen också. Jag saknar så mycket som var, så mycket som vi hade. Den sammanhållningen som det ändå var. Jag önskar jag kunde åka tillbaks och titta på den tiden, hur jag var och hur jag kände. Jag önskar jag hade haft någon som sa till mig att jag var bra. Någon som jag själv. Jag önskar att jag kunde åka tillbaks och säga till mig själv att jag är bra.
Vissa får saker, andra inte. Jag kan ibland tro att det bara finns en mängd lycka i världen, och att alla inte kan få det samtidigt. Som ett lotteri. Ibland finns det lycka över som man får. Vissa har mera lycka, kanske beror det på karma. Endel söker lycka hela tiden och ser kanske inte det man har. My piont är att det inte räcker till alla. Vissa blir utan. Begränsad lycka i världen bara för att livet inte ska vara samma hela tiden. Man kan inte vara lycklig jämt, ibland är det neråt. Oftare för vissa.
Jag saknar mina vänner från katrineholm. Jag saknar våra matlagningskvällar och allt tjejsnack. Jag saknar de jag hade, de som inte längre finns kvar på samma sätt. Jag är så ledsen att jag inte har det kvar, det gör ont i hjärtat.
Jag hatar att jag blev den som blev kvar. Jag hatar att jag inte fick känna att jag var drabbad, för jag hade känt på. Jag hatar att jag inte fick känna för dem, och sen att jag inte fick känna för världen. Jag hatar att jag blev den ensamma, att jag inte fick. Vad har jag gjort i mitt förra liv som gör att jag fått så dålig karma till det här livet? Jag menar inte att allt är dåligt, men när det väl slår till så är det inte kul.
(och kan inte säga att jag dricker 2, 5 glas vin och får 6 ångestfall i veckan, kära doktor, det funkar inte så)
Vill jag slippa? Det är ju så välbekant.

Hjärtesorgen som alltid finns där känns välbekant och hemvant. Att min inre tvist alltid får mig att brista är ett ocker som jag ändå inte ogillar. Att mina känslor styr över min klokhet är det som gör mig till ett monster. Att ingen, inte ens jag, vet vad man ska säga till mig i de stunderna, det är bara sorgligare.

TråkTaxi

Jag har tråkigt på jobbet. Det finns inte så mycket att göra. Vi är för få i Pg så jag får inte gå tidigare. Jag ville hänga med Annika på nån fest som verkade skoj. Men ICKE! Jag jobbar till 01. Jag tycker att jag alltid att jag lyckas lägga mitt schema fel när det väl kommer till dagen. Jag tycker att jag lägger så bra, typ nu ska jag lägga in så jag får mer ob, eller; nu ska jag lägga in så jag får rutin, eller; nu ska jag lägga mig på natten. Men det blir alltid dålig timing. Jag vill bara hem nu, men jag har fem timmar kvar. Det var länge sen som tiden gick fort. Å andra sidan så har jag redan jobbat i 3, 5 timmar. Känns inte så.

På lördag blire big tävling i Sthlm. Ska bli skitroligt. Mycket folk och rolig tävling. Men jag är ju ledsen på mig själv som inte har tränat på så länge. Det känns liksom inge roligt. Eller jag vet inte, jag har ju roligt när jag buggar. Men det är allt det andra. Allt sociala som jag har sånt problem med. Kanske håller jag mig undan nu så länge jag försöker åtgärda mina problem.
Min ekonomi är faljerande. Jag har tjänat ganska bra, men först resan sen CK har tagit allt. Jag är inte rik. Jag är fattig. Och tråkig. Och trött.

No inspiration