Sista

Igår satt jag i mitt fönster och tittade ut på solnedgången. Det var melankoliskt, för det var sista gången. Jag kommer inte sitta där på samma sätt igen. Idag är sista dagen här, ikväll åker jag hem. Jag och Jonas ska nog käka på Parkens ikväll, roligt att det bara är han och jag.
I onsdags hade Jennöh bokat mig och jag förstod nästan att det skulle blli nåt speciellt. Mina teorier förstärktes när jag fick ett e-vykort där det stod att jag skulle ta bussen till Ropsten och invänta vidare instruktioner. Jag fick ett mystiskt samtal där jag blev beordrad att gå till spärrvakten o fråga om de hade nåt till mig, vilket de såklart hade. Jag fick en lapp där det stod att jag skulle gå till Pressbyrån. Där fick jag en Birkapåse (!) och vidare order om att gå till en parkering. Det var roligt, jag fick sms hela tiden där jag förstod att Jenny såg mig, men visste inte vars hon var. Tillslut hittade jag henne och fick champange. Vi skrattade lite, sen begav vi oss till vårat mål som visade sig vara Patricia och hummer! Mumma, det var jättegott. Efter en trevlig middag gick vi till Debaser och kikade. Hittade Johan och Ellinor, skojigt. Sen for vi hem efter mycket bedömning, snack och skratt.
Igår hade jag middag för familjen, gjorde tacogratäng. Det blev succé. Jag fick Bonniers stora kokbok. Skitbra! Det va verkligen perfekt present.

Nu ska jag packa ihop det sista. Hej!

Rört

Undrar varför man gråter när man är lycklig eller ser nåt vackert. Jag har funderat på det där fenomenet. Barn gör det inte, inte ungdomar heller, det är först när man blir typ 18 man gör det. (Generalisering, I know) Det kanske är så att man kommer och tänka på allt lessamt och glatt som hänt. Att man bara släpper på känslorna. När jag ser nåt vackert och blir rörd, så gör det ont i hjärtat på samma sätt som om jag gråter i min säng på kvällen. Känslan fyller mig och jag tänker på allt jag missat och inte gjort, eller allt jag gjort fel. Jag tror det blir som att öppna en kanal. Som om man sätterpå minneskanalen och allt svämmar förbi. Man är ju inte olycklig,men för en sekund känns allt så hopplöst. Det kanske är därför inte unga gråter när de är rörda, de har inte så mycket i sin känslokanal. I dont know, vad tror du?

För ingen håller mitt huvud när jag kräks

När jag var yngre brukade jag inte ha råd att skaffa vissa saker som man "skulle" ha. Min mamma och mormor ville verkligen att jag skulle få sakerna jag ville ha, så de gjorde sitt bästa, de gjorde egna varianter på de coola sakerna. Jag ärvde mycket och fick användna saker. Har ägt många omsydda byxor, stickade mössor, egendesignare väskor och som sagt, väldigt mycket arvegods.
Mina vänner brukade alltid reta mig för de där sakerna. De flesta andra hade råd med alla de där rätta grejorna, så de tyckte att jag var jättetöntig som hade hemmagjorda plagiat. Jag har också faktiskt fått den där kommentaren som fälls i "sanning eller konsekvens", när den tuffa tjejen säger till huvudpersonen; "du gillar den där tröjan va? Du har ju haft på dig den i tre dagar nu"
På ett läger jag aldrig glömmer hade jag gula cykelbyxor och ett urtvättat linne jag fått av mamma. Jag hade hennes cykel också, minns inte varför. Mina vänner hade championbyxor och fruit of the loom-tröjor, och de coola killarna sa alltid rätt saker, tjejerna skrattade alltid på rätt ställen. Jag var aldrig en av dem. De brukade kolla på mig, jag kände mig alltid fel. Jag hade en bästakompis, Elin, som jag känt hela livet. Hon var alltid på de andras sida. Jag var en sån som inte riktigt förstod att jag var fel. Elin skrattade ofta åt mig, och det var hennes skratt som gjorde mest ont.

Jag hade inte mycket självsäkerhet när jag var yngre, man skulle inte ha det. Jag har aldrig varit i det töntiga gänget, som alltid finns. Men ibland önskar jag att jag hade varit det, för då kasnke man fått riktiga vänner. Jag har alltid befunnit mit med de "tuffa tjejerna" men aldrig varit ledare på nåt sätt. Jag var väldigt naiv och lättlurad som barn.
Fortfarande idag kan det hända att folk skrattar åt mina hemmagjorda prylar, men aldrig med samma elaka underton som de hade då. Men i mitt hjärta åker jag tillbaks 10 år i tiden och blir den lilla osäkra tjej som var lycklig över att min mamma försökte ge mig allt, för att i nästa sekund bli nertrampad och skrattad åt. Det kändes som om de hånskrattade åt min mamma. Min mamma som aldrig gjort nåt ont, min mamma som fick min pappa till man och fick sköta allt. Min mamma som älskar oss högre än allt annat, min mamma som bara vill mitt bästa. Min mamma som skyddade oss från verkligheten, från det som verkligen hände. Min älskade mamma.

Hultsfred

Time of my life

Weekend

Trevligt veckoslut. I Torsdags tyckte jag och Jennöh att vi skulle dricka vin i parken, men det blev en bio istället. Vi gick till Saga och skulle se Rika vänner. Efter typ 20 min reklam såg det ut som att filmen skulle börja. Men den verkade svensk. Det stod Helena Bergström och Maria Lundqvist. Shit tänkte jag, vi har gått in till fel film. Vi skrattade och visste inte riktigt vad vi skulle göra, om vi skulle sitta kvar eller gå ut. Sen började andra människor i salongen också vrida lite på sig, och vissa gick ut. Det visade sig att teknikern satt på fel film. Vi fick se början på Heartbreak hotel istället. Den verkade bra. Hon kom in och bad om ursäkt och vi blev bjudna på kaffe. Hon hade tydligen hand om nån gala också samtidigt. När vi kom ut så stod kändisar där och skulle se på nån biopremiär. Jag såg Fredde Granberg och fick lite hjärtklappning. Jag gick in i salongen och hämtade nåt och när jag skulle gå ut igen så gick jag nästan in i honom. Han hade gått till fel salong. Hans kommentar var bäst "Va visar dom annan film också?" Som om det inte finns flera salonger. Roligt. 50 minuter försenat visade de filmen vi skulle se. Den var ganska bra. Efteråt frågade jag om vi fick ta varsin väska med gratisprylar som hade blitt över från galan. Ja visst sa han jag frågade. Så det var bra, vi fick en fin väska, en tidning, en film och lite pringles. Bra kväll helt enkelt.
På fredan hade jag lunchdejt med mamma, Carina och Rosmarie. De hade barnfri dag i Sthlm. Vi gick o shoppa på söder och käkade mat. Mysfaktor 10. På kvällen infriade jag och Jennöh våra planer om vin i parken. Vi satt i Fatbursparken bland alla andra som drack. Allt var perfa tills det kom en polis och hällde ut vårt vin. Suck. Sen gick vi till Street och tittade på Jens arrangemang, typ inför Roskilde. Det var kul, bra musik, men jag drack för mycket öl. Jag hade crazy outfit på mig och satte mig i grafitti =/
Igår åkte jag hem till Kattne och gick ut o kolla på studenterna. Vagnen var mycket finare när vi tog studenten. Hela estet håller typ på att faljera... (stavning?) På kvällen gick jag till barndomsvän Elin och förfestade, sen gick vi på stan och jag träffade massa folk jag känner. Roligt var det! Va med lovely Nils hela kvällen och allt var bra, fast jag hade druckit för mycket vin. Dejá vù?
Nu är det varm och jag ska ta en promenix me hunten iklädd bara min bikini och shorts. I like it.

Längtar som fan till Hultsfred och till Öland. Det är mina höjdargrejer iår. Allt annat ska också bli skoj, men Öland är speciellt och Hultsfred har jag velat åka på så länge.

Hejsveg

Sleepy

Min kropp har börjat med nåt nytt. Varje morgon vid typ fyra halv fem vaknar jag och ligger och väntar på att klockan ska ringa. Men när den ringer så är jag dödstrött och vill bara somna om. Känns fånigt att jag ska sova för lite timmar vid fyra och sen vilja sova igen det vid elva. Varför inte bara sova allt på en gång? Jag blir ju en sleepwalker snart... Lite scary eftersom jag läser Sömnlös nu. Fast jag längtar ju efter färgerna, så jag borde vara glad.

Ikväll blire vin i parken. Kanske lite hum hum från humlegården om ni lyssnar noga.
Nu ska jag göra iordning barn.
hejdå

Sveriges Dag

Å vilken dag. Jag är så trött och hungrig, men lycklig i själen. Idag har jag fått se Håkan. Han spelade på nationaldagsfesten, men bara en låt. Arrangörerna trodde väl att Robert Wells och Eva Dahlgren skulle locka mera. Eller Petter. Men icke! Alla ville se Håkan. När han kom in så blev jag så emotionell att jag grät. Så spelade han den låten jag gillar allra mest, Gårdakvarnar och skit. Då blev allt så mycket bättre. Å vad lycklig jag var.

Helgen blev bra, jag och Jenny och Emilia och Denise var ute på Sturekompagniet i fredags. Halvbra, ganska knasig musik och inte så mycket tittgodis. Men helt ok. På lördagen kom mamma och mormor till mig och vi gjorde stan. Mormor har jobbat på tysta gatan, så vi kollade in det stället. Sen åt vi sushi på fältöversten. Det var gott. Jag hängde med hem till Kattne och hade en familykväll. Mysigt. Sen ringde Jenny och skulle gå på statt. Jag hängde på och vi började med fest hos henne. När vi gick skulle jag ta ut pengar. Men jag slog tydligen fel kod tre gånger, vilket jag inte minns... På statt tappade jag bort Jenny nästan direkt, men jag hittade en söt kille. Vi hängde hela kvällen och hade skitskoj. Efter ett tag kommer Anna och säger att Jenny har gått hem. Det va småjobbigt, jag gillar inte att bli lämnad bara sådär, speciellt inte eftersom jag var full och ensam i övrigt. Hon brukar lämna mig där känns det som. Men men. Killen va från Uppsala så jag skvallrade om alla människor jag kände igen, vad de hette och vad de var för folk. Det var roligt.
Sen gjorde jag en dubbel. Jennöh, You know =) Nästan4 på 4, men istället 2 på1.

Nu ska jag ladda inför hela min sommar som är fullspäckad som vanligt. Hoppas allt blir somjag tänkt mig.

Det finns ett berg dit jag brukade gå
Det är så vackert där, nästan som en tavla
för man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med