Orutinerat

Jag mår fan illa för att jag har så ont. Förbannat att jag skulle va fucking dum och inte ha bra skor på mig. Nu kan jag inte dansa, knappt gå. Hela lägret är förstört.

Kanske måste jag nöja mig med mindre

Ikväll är det dans. Men inte för mig. Jag har skadat min fot, så jag kan inte dansa. Det suger, för ikväll är Highlights här. För er som inte hänger med så är jag på dansläger i Gamleby nu, inte på Gotland =) Ikväll har vi som sagt liveband, och jag love it. Men jag kan inte njuta, för min fucking fot är i misär. Jag har typ haft fel skor i en dag, så nu är den miserabel. Jag kan inte ordentligt stödja på foten. Vilket i sig betyder att jag inte kan dansa. Vilket är min passion. Om jag inte kan dansa blir jag deprimerad. Eller va fan, är jag inte alltid deppad? Kan va så att jag jämt är det. Men men, det är inte det som jag ska skriva om nu. Jag ska skriva om hur fucking (nu sjunger Chris, en av mina kärlekar, i like him. Men det var i ett annat liv, but you know that gammal kärlek aldrig rostar) sugit det är att jag inte kan dansa.

Dansläger i Gamleby. I like. Men som ni vet så kan jag inte känna mig trygg i den här världen längre. Jag har lärt mig hur det funkar. Jag känner mig bara trygg med min familj och en männsika till. Hon den enda som förstår, den enda som stannar när jag säger åt henne att gå. Den som inte släpper mig fast jag är den mest knäppa människan, fast jag är den som stöter bort alla. Fattar inte why Hon stannar. Men tur för mig. Just nu kan jag inte vara den roligaste att tycka om. För de få som gört alltså...

Jag fick knackning av superChrister, han hjälpte mig lite. Från att ha så ont att jag inte kunde andas till att jag faktiskt vill dansa med bästaMagnus har han hjlälpt mig. Bra.

Åh, jag borde inte skriva när jag är onykter. Det blir så mycket trams. Idag på min privatlektion med Benjamin ( I know bejb, det var läskigt, han är ju en Micke) så började jag nästan gråta för att han förstår min psykiska fucking spärr som gör att jag inte ens kan gå utan din luft i mina lungor. Inte ens kan stå om du inte ser på. Jag borde nog jobba med den innan jag kan försöka tro att jag kan dansa bra. Men det är svårt. Skitsvårt.

Over and out.

(Fast jag vill ju ha honom trots att jag borde säga nej till allt sånt som gör mig till the mess that I am. Fan, nu släpper allt. Jävla fan.)

Ledsna ögon in my heart

musikresa

Nu blir det lite Håkan-kaskad. Känner att jag ofta skriver texter och saker i bloggen, men inte ofta av Håkan. Han var ändå den första, tack vare Daniel, som jag lyssnade på på min resa mot min slutgiltiga musiksmak. Nu vet jag, nu har jag de mina och lyssnar på mina hjärtelåtar.

Vad vet du om månljuset
Förrän du blivit sönderslagen under det

Och vad vet du om gryningen
Förrän du mött varje morgon

Med sömnlösa ögon

Vad vet du om solen
Förrän nån släckt alla ljusen

Och vad vet du om att inte vilja vakna längre
Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er

Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Det är mitt eget fel
Vad som än hände med mitt hjärta

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen

Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att han är den rätte
Ja dom säger att du verkligen menar det
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kanske jag kommer över det
Hur kunde du falla när han sa, jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger vakna upp
Och sluta tänk på det
Men vad vet dom, nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill ju ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var en gång det var en fest
Och jag gick med nån för att hon påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Ja, genom tidiga morgonen

Och jag visste inte varför jag gjorde så

Rubrik

Jag skulle vilja kunna blogga mobilt, och det står ju att man kan göra det på den här sidan, men när jag försöker signa in så står det att man ska få en token sänd till sin mobil, vilket jag inte förstår. Hur ska man få en sån då? Ska man skicka nåt först till dem eller? Fattar inget. Det kanske är för att det inte är svenskt? Kanske måste man bo i Usa...

Lungt på jobbet idag iallafall. Har tid att tänka. Det är mycket som far runt. Men idag mår jag ganska bra faktiskt. Bättre än på länge känns det som. Som om jag kan känna lite värme av världen. Kanske ser jag fram emot lägret så mycket, även om jag inte ska vara där hela veckan iår. Skönt tror jag. Jag har känt mig så ensam förr om åren, vilsen liksom. Nu har jag mod nog att acceptera min ensamhet. Jag dör inte av att inte vara i smeten. Jag vet var jag har mig och de andra ändå. Fast det blir nog kämpigt. Min inre glöd vägrar nog acceptera att jag inte är i centrum av alla sällskap.
Hårt. Fall.

ajdå

Jag önskar att jag inte skrivit om mitt misstag, för jag får inte göra misstag. Nu måste jag förklara mer, eftersom jag skriver så kryptiskt.

Det är inte slagen som känns

Jag var verkligen ingen höjdare på Öland iår. Jag har kollat igenom massa foton som folk tagit och jag är inte med på nåra nästan... Jag är nog ingen festare längre. Jag däckade tidigt några dagar och missade tydligen massor. Jobbigt. Nästa år ska jag vara stjärna. Eller fallande kanske. För allting faller, förr eller senare faller allt.

Fick tillsägning på jobbet också. Måste skärpa mig tydligen. Känns jobbigt. Kanske därför Christina ignorerar mig. Jag kommer säkert aldrig få komma tillbaks. Kanske lika bra det, här får man jobba så himla mycket. Varje dag och inte de bästa tiderna. Jag kan inte göra nånting annat, typ. Fan jag ska inte klaga, jag älskar den här platsen! Jag vill jobba här flera gånger. Men jag är inte på nåt solskenshumör nu. Känns som om jag inte varit det på väldigt länge. Bara enstaka stunder, men i övrigt helt mörkt. Eller inte mörkt, men tomt. Avtrubbat, jag kan inte ta in nåt, bara vara. Som en zombie. Kanske så är det bara så det känns, det märks nog inte ut.

ååh, det suger att jag ska behöva vara på min vakt.Vill kunna skriva vad som helst.

Dilemma fucker!

Romateatern, Tilla

Nu sitter jag på jobbet igen. Känner mig lite som Jennöh när jag har ett headset på mig och väntar på samtal medan jag gör andra saker =) hihi.
Snart börjar föreställningen, eller inte jättesnart, men om 45 minuter. Nu värmer skådisarna upp och snart ropar Nelly på mig i walkie talkien och frågar hur mycket det är sålt. Sen börjar allt och vi stänger och vi går dit bort med presenter och blommor som ska lämnas till skådisarna efter föreställningen. Plus att jag hänger med de andra också. Ikväll borde jag åka hem och lägga mig tidigt, men det är så himla svårt att slita sig. Magin vägrar släppa mitt förtrollade sinne.

Dansvecka i Malung nu, dansläger i Herräng också. Vill vara på båda ställena, fast mest i Herräng. Jag har fått för mig att det inte är lika roligt i Malung som på Öland. Det är inte samma känsla, eftersom det är så mycket större. Herräng skulle jag vilja bo på när det är dansläger där. Dansare från hela världen samlas på samma ställe och dansar med varandra. Vare sej man är nybörjare eller världsmästare så kan man dansa där. I like. Vill dit! Jag skulle lära mig så mycket, vill så mycket! Men, nu är jag på paradisön och jobbar i himmleriket.

Jennöh kommer till mig imorn! Vi ska luncha i Visby. Det ska bli superkul. Jag ska göra en tatuering och förbereda mig inför kvällen, då det är mittfest! Halva sommaren har gått och då blire party. Roligt, jag har lärt känna ganska många nu, så det ska nog bli skoj. Fast jag måste bjuda till, tror inte att det går smidigt annars. Jag måste våga ta för mig. Nothing worth having comes easily. Mitt nya tankesätt.

Trevlig föreställning! <----- Jobbskada

Mina ögon svider
dom har torkat båda två

Kanske var det en dröm
Kanske är min hjärna tumlad & tömd
Urblekt & tvättad
annars hade jag aldrig glömt
Kanske har jag ett skal
Ett hårt ogenomträngligt skalbaggeskal
av urvuxna kläder
Ett litet barn som når till tak

Och man hatar den man blivit
och man föraktar den man var
då finns det ingen gud i världen
som kan ge er något svar, förutom
vi ska alla en gång dö

Jag hatar sångerna jag skrivit
Jag hatar allt jag nånsin sagt
och jag hatar den jag blivit
när jag trott att jag haft makt
Jag hatar klyschorna jag spridit
på sång och dans och sprit
Man kanske borde ta sitt liv nu
men jag trivs ju så bra i min svit
Älskling,vi ska alla en gång dö

Så du tog min hand i vimlet
och sa älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: Vi följs väl åt till himlen
men gör det bästa av vår tid
och jag hör klockorna som ringer
för världens äldsta raggningsreplik
Du sa: Älskling vi ska alla en gång dö

Urballning II

Åh.. Luften gick precis ur mig. Jag har varit rätt upptrissad hela dagen och glad och sprallig sådär som jag kan vara. Showat har jag till och med gjort. Men nu känns det som om jag borde gå och lägga mig. Jag är supertom. Känns som om jag inte har nån energi. Jag vet inte vad som orsakade detta tillstånd (eller egentligen vet jag det, för det finns ingen som känner mig så bra som jag gör) så jag kan inte åtgära det heller (åtgärda? det går inte, även om jag kanske vet hur man kan göra) Jag får helt enkelt bara finna mig i min nya sinnesstämning och leva med det. Bäst att jag inte är bland folk (för jag vet ju att folk tenderar att inte veta hur de ska hantera mig i det här läget, när min deppgen sätter in, då drar de sig undan och i min desperation efter nån som ska förstå ordbajsar jag tills jag ångrar att jag ens gick upp idag)
Det kommer hela tiden så mycket varför, varför, varför, och ibland dyker det upp några varför inte. Jag har inga svar eller kommentarer, de här frågorna vimlar bara runt i hjärnan och återkommer i exakt mening, dock eventuellt med andra formuleringar.

Föressten så undrar jag om jag är för rädd för att lyckas att jag struntar i att försöka. Jag hade kunnat skriva en text och skicka till en tidning som hade en tävling, men jag kom aldrig så långt. Försökte inte ens. Varför? Varför försökte jag inte. Äsch, tankte jag, jag har ju ändå ingen inspiration, ingen tid, ingen ork. Jag hatar min slapphet gäntemot mig själv. Om jag kan jobba häcken av mig åt andra, varför kan jag inte lägga mest energi på mig själv? För att det krockar med jantelagen. Jag skulle skämmas om jag prioriterade mig själv. Att jag bara orkar.

Skit att det tydligen "inte är kutym att hänga bakom scenen hela föreställningen" Jag som var så lycklig. Nu gick luften ur mig. Skit att alla är busy, på ett visst sätt. Luften försvann, inget syntes mera. Bara en lång ensam vandring fram till ett ovisst slut.

Working girl

Nu sitter jag på jobbet på Roma. Det går riktigt bra och jag gillart som tusan. Det är coolt att jag verkligen har fått mitt drömjobb som jag velat ha i flera år. Igår fick jag se föreställningen också, den var bra. Det satt en kvinna bredvid mig som verkligen va med i vad som sas i föreställningen, hon ojade och skrattade och en gång sa hon bravo. Det var roligt att hon var så inne i vad som hände på scenen.
På söndag kommer Jennöh till ön igen. Vi hade en bautabra lördag-söndag på båten och munken. Full som en alika, men det rätade upp sig senare på kvällen och jag hittade massa roliga männsikor och fick olika förslag till höger och vänster. Sen på söndagen följde hon med mig till Fröjel och fick se mitt sommarhem. Det var underbart att visa henne det. Sen for hon hem och jag fällde en tår. Men så kommer hon igen snart och vi får ses i några timmar iallafall. Synd att jag jobbar, annars skulle vi kunnat träffas mera. Men i höst får vi ta igen allt.

Jag är lite yrslig idag, men det kanske rätar upp sig. Jag vet inte varför jag är det, känns lite scary, men det går la över sen. Jag är iallafall väldigt fin idag =)

Nu ska jag jobba, byeyb

Hello Moto

Spanien nu. Det ar varmt som 17 och jag har brant mig. Idag var vi pà ett nojesfalt som var roligt, men det gor ont att ha de dar spannena pa sig, mot magen, som haller fast en. Det svider pa brannan..
Shit vd fult det ar nar det inte finns de tre sista bokstaverna. Strax ar det mat. Friterad mat. Det ar allt som serveras, friterad mat. Allt ar friterat, brod, agg, fisk, kyckling, potatis, potatismos, kakor, allt som finns. Kanske inte frukten, och tur ar val det. Jag som skulle starta GI igen, jag far vanta. Detta ar bara IGmat c",)

Hola españiola

la viva Espania

Nu far jag snart. Om två timmar åker jag från Kattne och vidare till Arlanda där ett flyg står och väntar på att ta mig till Spanien. Ska bli roligt hoppas jag, förra semestern med far och bror var helt okej. Vi var i Paris och kollade in alla sevärdheter.

Jag är rätt nöjd med mobilen. Den är söt. Jag har laddat ner massa nya teman som är roliga, skoj med lite förändring ibland. Så jag kan förändra den efter humör. I like.

Undras om jag har resfeber. Jag har lite nervösa inslag i mitt psykiska beteende. Mitt inre humör visar sig vara lika ostabilt som ett lutande torn i en känd stad. Mitt yttre skriftar från grått till färgstarkt. Alla runt omkring ser skiftningar i nyanserna och ler åt världens nycker. Luften skingras och kvar finns bara ett vakuum av tankar. Tankar som saknar, tankar som vill. Tankar som ingen förut tänkt. Mina ögon hittar nåt visst och far omkring runt livets illdåd.

Haha, vilken text. Ibland rinner det av fingrarna, i likeart. Nu är det 40 min kvar. Allt känns så segt, egentligen vill jag bara soova. Fast det kan man väl göra när man är död. Om man nu inte somnar innan man dör. Fast det är väl förhoppningen kan jag tro.

Det har blivit svårt att älska,
när all kärlek lett till besvikelse
Och compadres
Lever på gränsen till förintelse
Compadres, ni trodde man kunde svika kärlek
Men det kan man inte

Jag vet att du är ledsen
Jag är ledsen med
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va

Urballning

Nu har jag varit på OnOff och fått en ny mobil. Det var typ hundra år sen jag blev av med den gamla... Men nu var jag en w810i. Det får la duga, jag ville egentligen ha en k800i, men då skulle jag behöva lägga till mer pengar. Så det fick vara.

Öland var en hit. Kanske inte lika rolig som förra året, eftersom jag var skitlessen vissa stunder. Men är man född med en depressionsgen så är man...
Jag var nog mer ensam detta år. Förra året hade jag fyra tjejer till att vara med. Då frågade folk om jag skulle med på saker. Men i år bodde jag med sex killar, som hade varandra eller andra vänner. Många gånger ville jag bara åka hem. Fast många stunder var guldpärlor också.

Jennöh säger att hon dör utan mig, men hon har inte haft så kul på länge verkar det som. Det händer saker hela tiden. Jag missar otroligt mycket, och det kanske är lika bäst att jag inte är med, tror nog att jag skulle sinka henne. Mycket skulle inte hänt om jag varit med. Jag tror att jag tappat många förmågor på sistonde. Jag kan inte festa, inte skaffa nya vänner inte vara glad. Om jag varit med henne hela veckan skulle hon inte heller känna dem, jag är som en frånstötande svart klump. Folk fastnar inte. Jag har dem jag har, som jag känner och litar på, de jag lärde känna innan vad det nu var som hände med mig, men efter det tar jag inte in folk. Förut kunde de iallafall komma in en bit, men nu för tiden släpps de inte in nåt. Jag vågar nog inte, är så rädd för att bli besviken. Plus att om folk lärde känna mig skulle de springa bort fort som fan. Jag tror att jag inte orkar lära känna folk bara för att jag vet att de inte skulle orka att lära känna the real me. Jag är en för stor mess. Den enda som inte är nära som orkat höra är Fia, och det är bara för att hon är lika dan. Det kanske betyder att hon är nära. Önskar bara att jag inte kände mig så otrygg överallt. Vad är det som hänt med mig som gör att alla är fienden?

Önskar så mycket, men får så lite.
Eller är jag bara otacksam?
Kanske borde jag se mig om och se allt jag har.
Men jag är rädd att bli (be) sviken.

Första delen av sommaren

Sådär. Nu har allt det roligaste på sommaren redan hänt. Hultsfred var the time of my life, och Öland the time of my life 2.
Hultan var precis som jag trott, fast lite äckligare och bättre. Vi bodde i ett tvåmannatält. Ett litet tält. Tre stycken. Fast, i och för sig så sov varken jag eller Jenny i det tältet nån hel natt. Det var lyckans Denise som fick mycket sovplats hela tiden. Vi hittade ju katrineholmare det första vi gjorde, som vi lyckades bli vän med och hänga med hela tiden. Det var riktigt roligt, att man skulle behöva åka till Hultsfred för att lära känna katrineholmare. Som dessutom bor i Stockholm nu. Det var iallafall en riktig fest, och vi såg så himla många bra nya band. Keizers Orkester till exempel. Riktigt bra liveband, man blev upphetsad av dem.
Badvattnet var Sveriges näst mest förorenade, vi blev nog inte renare av att bada där, men roligt hade vi iallafall. Det var sån glädje överallt, en natt struntade vi i att sova, vandrade runt med Johan och Linus istället. Vi gick runt bland tälten och hittade ett roligt gäng som hade gjort en skulptur av stolar. De drog roliga skämt (som bara jag skrattade åt) och älskade våran skiva som killarna bytt till sig hos kebabhandlaren. Sen vandrade vi vidare och hittade en toarulle, snygga killar som joinade oss med rullen, fler katrineholmare, ett konstverk som blev finare, värmlänningar med juice, ett nytt badställe och massa annat skoj. Sen däckade jag i solen och dog nästan. Det var tråkigt att fara därifrån, men skönt att komma hem och sova och duscha. Det rann smuts från mitt hår. Äckligt.
De sista veckorna på jobbet funkade bra, jag var nog inte så ledsen. Trodde att det skulle bli värre, men som det är nu så saknar jag de inte ens. Det känns hemskt att säga det, men så är det.

Öland då. The vecka of my life. Går inte att beskriva med ord. Men jag ska försöka. Tänk er en camping med kanske 2000 pers, alla har samma passion. Bland de typ 150 stugorna bor bara dansfolk och du känner nästan alla. Dagarna spenderas på stranden eller i Borgholm eller slappandes nån stans. En dag spelar ett skitbra band bland stugorna, en eller två dagar har de gammeldanskurs på gräset, en dag är det en show på campingen, det finns liksom alltid nåt att göra. Sen käkar man nåt, umgås med folk, dricker lite, och sen är det dags för dansen. I pausen går man ner och dricker mera. Efter dansen badar man eller grillar, dricker lite till. Sen kan man vandra runt på campingen, för man är verkligen välkommen var som helst. Trubadurerna brukar dra igång vid tre, halv fyra, sen sitter de uppe tills ingen orkar lyssna mera. Och sen börjar allt om igen. Åh vad härligt det är.
På onsdagen var vi inne på Strand. Jennöh hade sagt att Johan jobbade där, så jag tänkte hålla utkik. Den första jag ser är han som står i baren. Det var roligt, jag fick en drink som bara var till mig. Den kvällen spenderade jag inte ett öre, och det var min fullaste kväll. Det är riktigt mycket fylla under den här veckan. Jag har gjort många roliga saker; hållt enmansshow, badat näck, dansat alla danser som vi kunde komma på jag och Jimmy, hånglat upp folk jag inte vet, gått in i väggar, däckat med kläder, jacka och skor på, sovit på stranden, fångat en karlskronabo, och säkert massa andra saker jag inte minns.
Oj, nu dör datorn snart, måste spara, skriver mer sen!