Urballning II

Åh.. Luften gick precis ur mig. Jag har varit rätt upptrissad hela dagen och glad och sprallig sådär som jag kan vara. Showat har jag till och med gjort. Men nu känns det som om jag borde gå och lägga mig. Jag är supertom. Känns som om jag inte har nån energi. Jag vet inte vad som orsakade detta tillstånd (eller egentligen vet jag det, för det finns ingen som känner mig så bra som jag gör) så jag kan inte åtgära det heller (åtgärda? det går inte, även om jag kanske vet hur man kan göra) Jag får helt enkelt bara finna mig i min nya sinnesstämning och leva med det. Bäst att jag inte är bland folk (för jag vet ju att folk tenderar att inte veta hur de ska hantera mig i det här läget, när min deppgen sätter in, då drar de sig undan och i min desperation efter nån som ska förstå ordbajsar jag tills jag ångrar att jag ens gick upp idag)
Det kommer hela tiden så mycket varför, varför, varför, och ibland dyker det upp några varför inte. Jag har inga svar eller kommentarer, de här frågorna vimlar bara runt i hjärnan och återkommer i exakt mening, dock eventuellt med andra formuleringar.

Föressten så undrar jag om jag är för rädd för att lyckas att jag struntar i att försöka. Jag hade kunnat skriva en text och skicka till en tidning som hade en tävling, men jag kom aldrig så långt. Försökte inte ens. Varför? Varför försökte jag inte. Äsch, tankte jag, jag har ju ändå ingen inspiration, ingen tid, ingen ork. Jag hatar min slapphet gäntemot mig själv. Om jag kan jobba häcken av mig åt andra, varför kan jag inte lägga mest energi på mig själv? För att det krockar med jantelagen. Jag skulle skämmas om jag prioriterade mig själv. Att jag bara orkar.

Skit att det tydligen "inte är kutym att hänga bakom scenen hela föreställningen" Jag som var så lycklig. Nu gick luften ur mig. Skit att alla är busy, på ett visst sätt. Luften försvann, inget syntes mera. Bara en lång ensam vandring fram till ett ovisst slut.