Urballning

Nu har jag varit på OnOff och fått en ny mobil. Det var typ hundra år sen jag blev av med den gamla... Men nu var jag en w810i. Det får la duga, jag ville egentligen ha en k800i, men då skulle jag behöva lägga till mer pengar. Så det fick vara.

Öland var en hit. Kanske inte lika rolig som förra året, eftersom jag var skitlessen vissa stunder. Men är man född med en depressionsgen så är man...
Jag var nog mer ensam detta år. Förra året hade jag fyra tjejer till att vara med. Då frågade folk om jag skulle med på saker. Men i år bodde jag med sex killar, som hade varandra eller andra vänner. Många gånger ville jag bara åka hem. Fast många stunder var guldpärlor också.

Jennöh säger att hon dör utan mig, men hon har inte haft så kul på länge verkar det som. Det händer saker hela tiden. Jag missar otroligt mycket, och det kanske är lika bäst att jag inte är med, tror nog att jag skulle sinka henne. Mycket skulle inte hänt om jag varit med. Jag tror att jag tappat många förmågor på sistonde. Jag kan inte festa, inte skaffa nya vänner inte vara glad. Om jag varit med henne hela veckan skulle hon inte heller känna dem, jag är som en frånstötande svart klump. Folk fastnar inte. Jag har dem jag har, som jag känner och litar på, de jag lärde känna innan vad det nu var som hände med mig, men efter det tar jag inte in folk. Förut kunde de iallafall komma in en bit, men nu för tiden släpps de inte in nåt. Jag vågar nog inte, är så rädd för att bli besviken. Plus att om folk lärde känna mig skulle de springa bort fort som fan. Jag tror att jag inte orkar lära känna folk bara för att jag vet att de inte skulle orka att lära känna the real me. Jag är en för stor mess. Den enda som inte är nära som orkat höra är Fia, och det är bara för att hon är lika dan. Det kanske betyder att hon är nära. Önskar bara att jag inte kände mig så otrygg överallt. Vad är det som hänt med mig som gör att alla är fienden?

Önskar så mycket, men får så lite.
Eller är jag bara otacksam?
Kanske borde jag se mig om och se allt jag har.
Men jag är rädd att bli (be) sviken.