Ute

Att vara ensam i en crowd av folk är inget jag är ovan vid, men varje gång får det ändå mig att kännas som en amöba som inte är värd. Kan vara vilken liten sak som helst som får mig att känna så.
Just nu handlar det om en jävla tofs, och vad säger det om mig som person?

2

Oftast går jag runt som i nån slags overklighet. Det är som att jag inte vet om detta är den verkliga världen eller inte.
Ett citat som alltid följer efter mig är från Barnen i bullerbyn, när de är ute och fiskar kräftor. Efter en fin kväll ska de somna tidigt i sina tält, eller vad det nu är, det minns jag inte. Något jag dock minns är att jag reagerade starkt på att de drack mjölk ur glasflaskor och hur extraordinärt jag tyckte det var. En stark kraft inom mig fick mig alltid att vilja dricka mjölk ur glasflaskor, bara för att det var så unlikley.
Anyways, citatet som jag alltid bär långt inom mig är från Lisa när hon ligger och ska sova och lyssnar på de andras sömnandetag, och man får se stjärnorna i natten medan hon tänker att hon inte vet om hon är ledsen eller glad. Det sammanfattar på något sätt hur jag finns till. Är jag ledsen eller är jag glad? Oftast känner jag bara att jag är så lycklig över allt som går bra nu, men det är alltid den där lilla naggande känslan av att ballongen snart spricker och allt faller.
Men det är väl samma som för alla andra? Vi går runt och tror att allt snart spricker. Det är väl det största man lär sig när man blir vuxen, att alla går runt och tror samma sak? "När ska de komma på mig?"
Och hur fånigt är inte det att tänka? Varför inte bara förstå att det är en själv som ser till att ballongen aldrig blåses upp så mycket att den spricker.

Inga konstigheter.

comeback nr ... eeeh 13?

Alltså jag hörde slash läste att man borde öva sig några minuter per dag i sitt skrivande för att utvecklas, och vem är jag att gå emot något som helst? Jag vill ju ändå att folk ska få ta del av den briljans som jag innehar. So here it goes, one more time.

Så vad är grejen med filmer som man vill älska, men inte kan, för att någon detalj eller ett stycke inte stämmer överens med nåt man gillar eller så är det så enkelt att den här detaljen eller stycket är rent ut sagt töntigt? Kan vara många olika saker, t.ex i många actionfilmer, där man helst av allt vill se smarta konflikter som leder upp till häftiga fightscener med kameravinklar som blowes your mind. Men så ser man sig själv sitta och titta på en manlig hjälte och ett kvinnligt offer (ibland är även kvinnan hjälte (som helt plötsligt på ett tak, eller i en andningspaus (för det är ju vanligt i en slagsmålsscen) har tid att säga några ord (de romantiska orden kommer oftast från hjälten, som får kvinnan att smälta) och sen hångla och titta på varandra i blåsten, medan fienderna sakta tar sig fram till stället de befinner sig.
Sen kommer nån komisk replik och fighten startar igen.

Jag är ledsen, jag älskar superhjältefilmer, men i såna här fall kan jag kräkas på studs.