2

Oftast går jag runt som i nån slags overklighet. Det är som att jag inte vet om detta är den verkliga världen eller inte.
Ett citat som alltid följer efter mig är från Barnen i bullerbyn, när de är ute och fiskar kräftor. Efter en fin kväll ska de somna tidigt i sina tält, eller vad det nu är, det minns jag inte. Något jag dock minns är att jag reagerade starkt på att de drack mjölk ur glasflaskor och hur extraordinärt jag tyckte det var. En stark kraft inom mig fick mig alltid att vilja dricka mjölk ur glasflaskor, bara för att det var så unlikley.
Anyways, citatet som jag alltid bär långt inom mig är från Lisa när hon ligger och ska sova och lyssnar på de andras sömnandetag, och man får se stjärnorna i natten medan hon tänker att hon inte vet om hon är ledsen eller glad. Det sammanfattar på något sätt hur jag finns till. Är jag ledsen eller är jag glad? Oftast känner jag bara att jag är så lycklig över allt som går bra nu, men det är alltid den där lilla naggande känslan av att ballongen snart spricker och allt faller.
Men det är väl samma som för alla andra? Vi går runt och tror att allt snart spricker. Det är väl det största man lär sig när man blir vuxen, att alla går runt och tror samma sak? "När ska de komma på mig?"
Och hur fånigt är inte det att tänka? Varför inte bara förstå att det är en själv som ser till att ballongen aldrig blåses upp så mycket att den spricker.

Inga konstigheter.