För ingen håller mitt huvud när jag kräks

När jag var yngre brukade jag inte ha råd att skaffa vissa saker som man "skulle" ha. Min mamma och mormor ville verkligen att jag skulle få sakerna jag ville ha, så de gjorde sitt bästa, de gjorde egna varianter på de coola sakerna. Jag ärvde mycket och fick användna saker. Har ägt många omsydda byxor, stickade mössor, egendesignare väskor och som sagt, väldigt mycket arvegods.
Mina vänner brukade alltid reta mig för de där sakerna. De flesta andra hade råd med alla de där rätta grejorna, så de tyckte att jag var jättetöntig som hade hemmagjorda plagiat. Jag har också faktiskt fått den där kommentaren som fälls i "sanning eller konsekvens", när den tuffa tjejen säger till huvudpersonen; "du gillar den där tröjan va? Du har ju haft på dig den i tre dagar nu"
På ett läger jag aldrig glömmer hade jag gula cykelbyxor och ett urtvättat linne jag fått av mamma. Jag hade hennes cykel också, minns inte varför. Mina vänner hade championbyxor och fruit of the loom-tröjor, och de coola killarna sa alltid rätt saker, tjejerna skrattade alltid på rätt ställen. Jag var aldrig en av dem. De brukade kolla på mig, jag kände mig alltid fel. Jag hade en bästakompis, Elin, som jag känt hela livet. Hon var alltid på de andras sida. Jag var en sån som inte riktigt förstod att jag var fel. Elin skrattade ofta åt mig, och det var hennes skratt som gjorde mest ont.

Jag hade inte mycket självsäkerhet när jag var yngre, man skulle inte ha det. Jag har aldrig varit i det töntiga gänget, som alltid finns. Men ibland önskar jag att jag hade varit det, för då kasnke man fått riktiga vänner. Jag har alltid befunnit mit med de "tuffa tjejerna" men aldrig varit ledare på nåt sätt. Jag var väldigt naiv och lättlurad som barn.
Fortfarande idag kan det hända att folk skrattar åt mina hemmagjorda prylar, men aldrig med samma elaka underton som de hade då. Men i mitt hjärta åker jag tillbaks 10 år i tiden och blir den lilla osäkra tjej som var lycklig över att min mamma försökte ge mig allt, för att i nästa sekund bli nertrampad och skrattad åt. Det kändes som om de hånskrattade åt min mamma. Min mamma som aldrig gjort nåt ont, min mamma som fick min pappa till man och fick sköta allt. Min mamma som älskar oss högre än allt annat, min mamma som bara vill mitt bästa. Min mamma som skyddade oss från verkligheten, från det som verkligen hände. Min älskade mamma.