Saknad

2 Sekunder senare blir jag ledsen också. Jag saknar så mycket som var, så mycket som vi hade. Den sammanhållningen som det ändå var. Jag önskar jag kunde åka tillbaks och titta på den tiden, hur jag var och hur jag kände. Jag önskar jag hade haft någon som sa till mig att jag var bra. Någon som jag själv. Jag önskar att jag kunde åka tillbaks och säga till mig själv att jag är bra.
Vissa får saker, andra inte. Jag kan ibland tro att det bara finns en mängd lycka i världen, och att alla inte kan få det samtidigt. Som ett lotteri. Ibland finns det lycka över som man får. Vissa har mera lycka, kanske beror det på karma. Endel söker lycka hela tiden och ser kanske inte det man har. My piont är att det inte räcker till alla. Vissa blir utan. Begränsad lycka i världen bara för att livet inte ska vara samma hela tiden. Man kan inte vara lycklig jämt, ibland är det neråt. Oftare för vissa.
Jag saknar mina vänner från katrineholm. Jag saknar våra matlagningskvällar och allt tjejsnack. Jag saknar de jag hade, de som inte längre finns kvar på samma sätt. Jag är så ledsen att jag inte har det kvar, det gör ont i hjärtat.
Jag hatar att jag blev den som blev kvar. Jag hatar att jag inte fick känna att jag var drabbad, för jag hade känt på. Jag hatar att jag inte fick känna för dem, och sen att jag inte fick känna för världen. Jag hatar att jag blev den ensamma, att jag inte fick. Vad har jag gjort i mitt förra liv som gör att jag fått så dålig karma till det här livet? Jag menar inte att allt är dåligt, men när det väl slår till så är det inte kul.
(och kan inte säga att jag dricker 2, 5 glas vin och får 6 ångestfall i veckan, kära doktor, det funkar inte så)
Vill jag slippa? Det är ju så välbekant.

Hjärtesorgen som alltid finns där känns välbekant och hemvant. Att min inre tvist alltid får mig att brista är ett ocker som jag ändå inte ogillar. Att mina känslor styr över min klokhet är det som gör mig till ett monster. Att ingen, inte ens jag, vet vad man ska säga till mig i de stunderna, det är bara sorgligare.