Bla

Jag som säger att jag inte har så många vänner, har blivit bjuden på tre fester på lördag =) I like. Förra helgen var det samma sak, att jag drogs åt två håll. Det känns lite roligt. Jag är ju egentligen jätedeppad nu, men såna här saker lyser upp vardagen.
Min känsla försvann så fort den blev omöjlig. Jag visste väl att jag skulle klara det, att jag skulle kunna släppa känslan. Jag har ju tränat på det så länge, så nu är jag expert. Kanske är det därför sorgen ligger under ytan hela tiden, eftersom jag aldrig tillåts känna saker, aldrig får jag känna glädje åt nåt som kanske händer. För om det inte händer så betyder ju det att jag misslyckats. And you know that aint possible.

Hugh Grant i Sverige igår, värsta draget. Han sa tydligen att svenskar var fula och konstiga. Men för en sån som han så är väl alla konstiga. Jag skulle inte vilja byta liv med honom. Tänk, aldrig kan han gå en meter utan att vara full med kameror. Typ som för Beckhams, Brangelina, TomKat och allt vad de heter. Hugh festade med några svenska tjejer, tänk vilket skvaller de har för sina vänner sen.
Det är egentligen lite konstigt med idoldyrkan sådär, att man skulle kunna göra vad som helst för att träffa dem. När de kommer i närheten blir man skakis och man vill bara att de ska bli ens bästa vänner. Wierd.

Idag har jag lärt mig otilldelat. Men jag kan inte. Imorn kommer jag gråta för att det går så dåligt för mig. Jag är toknervös.

Nu går jag, hej