Känslan som finns

Jag har haft en bra helg. Jag lyckas jämt klara mig bra fast jag inte planerar nåt vidare. Jag har tur. Jag åkte till Stockholm i fredags och till Anki som skulle köra till Yesterday. Vi åkte dit, och Sara hade fixat skjuts hem. Det var en av de bästa kvällarna någonsin. Jag fick dansa massor, och bara med bra folk. Många bra delar ur gänget var där. Jag fick de obligatoriska disskussionerna med Benjamin, flummet med Johan och skrattet med Anki. "Vet du vilket vädersträck jag är i?"
Jag sov hemma hos Sara, efter en traumatisk resa genom Stockholmsfredagsnatten med kissande i trappor, högljudda ungdomar och krossat glas. (Det var inte vi som kissade) Sov på en soffa och sen vakna jag av mig själv och gick upp pigg som en mört. Tills jag varit uppe i tio minuter, då somnade jag nästan. Det blev en lång väntan på centralen, så jag köpte två böcker och satte mig på McDonalds o åt. Sen blev jag överlycklig när jag såg att tåget var en dubbeldäckare! Jag gick upp och satte mig på en bra plats. Trodde jag... en något skadad ungdom satte sig bredvid mig och hängde över/på mig för att kunna se ut. Skoj. Jag hann somna innan konduktören kom, så de var tvugna att peta på mig för att jag skulle visa mitt fördbevis. Jag avskyr sånt, det är så jobbigt att vakna upp och inte fatta vad som pågår, alla tittar på en och tänker att man är en tölp. Men jag kom fram och fick se att baben hade kommit ända till perrongen. I like. Vi kom hem och tittade på datorn och varandra. Vi hade våran första så kallade dejt. Skoj skoj, vi gick på bio. Ja det sa jag ju. Vi kom hem och såg på film. Jag såg the Butterfly Effect för andra gången och chockades över att slutet var annorlunda än första gången jag såg den. Men det finns tydligen två slut. Så kan det vara. Jag gillar det första slutet bättre.
Idag har jag dansat med Jimmy, det var riktigt roligt. Vi snacka teknin, det gillar jag. Det känns konstigt att jag säger till honom hur han ska göra, eftersom han är bättre än jag, men det funkade. Jag gillar sånt =)

I veckan ska jag dricka vin varje kväll tror jag. Rött och vitt. Hoppas jag blir bjuden. Jag har ett konstigt farväl framför mig i slutet av veckan. Ett farväl som jag inte vet om jag ska sörja eller glädja mig åt. Det är säkert för det bättre att det blir som det blir, men jag kommer sakna. Det kommer betyda att jag blir mera ensam och obetydlig. Det kommer inte finnas den där som finns där nu. Som jag är säker på. Nu har jag bara osäkerheten att luta mig mot, och det är med stor säkerhet jag säger att jag troligen ramlar. Inte faller, men ramlar. För jag faller åt ett annat håll, ett håll som jag kommer göra illa mig åt. Jag kommer falla och dö. Men hellre det än att leva utan att andas. Hoppas jag.

Jag har en ny idol. Lisa Gidelöf tror jag hon heter, hon skriver dikter på Sockerdricka.nu. Jag tar mig friheten att lägga en av hennes dikter här, och om hon misstycker så får hon gärna säga det till mig, så ska jag ta bort det.

"det värsta var nog när du ringde mig klockan halv två på natten och bad om mina händer

som om de inte lidit tillräckligt för din skull
alla nätter de skakat av desperation över att du aldrig brydde dig
alla tårar de tagit emot över att du aldrig kunde säga de rätta orden

- jag ska ge dig mina händer, sa jag

och formade dem till knytnävar"

Det är känsla.