Folk brukar prata om att de har en så kallad "bucket list".
En lista med saker som man bör göra innan man dör.
Jag tycker på ett sätt att det är fascinerande och att alla borde ha en bucket list. För såklart borde man försöka göra så mycket saker som möjligt innan man dör. I alla fall de saker som man verkligen velat göra under hel sitt liv.
Som till exempel, en hjärtsjuk Helen, som kommer dö inom tre-sex månader. Helen har alltid velat ha ett eget företag som specialiserar sig på födelsedagskort. Hon har kommit på så många födelsedagshälsningar som inte finns än, så hon tänkte att varför inte delge världen hennes idéer, hennes födelsedagshälsningar.
När hon fick domen av doktorn så bestämde hon sig. Det var inget svårt beslut för henne. Hon hade alltid haft en dröm om att dela sig själv med världen. En sån person som vill ge sig själv till andra.
Så hon ritade. Hon målade och designade. Hon kämpade på med sina födelsedagskort, för hon trodde verkligen på dem.
Ofta fick hon frågan från hennes vänner om "vad hon skulle göra med sitt liv". Varje gång ville hon skjuta den människan som frågade, men istället så log hon och sa att hon inte riktigt hade bestämt än. Bara att just nu gjorde hennes kort henne glad. det gick ju ändå rätt bra, folk ville köpa hennes kort.
För hur kunde den människan, den vännen, veta att det inte fanns nåt "göra med sitt liv", eftersom hon snart skulle dö. Det fanns ingen chans att Helen skulle få någon annan att må dåligt bara för att hon inte hade så långt tid kvar att uppleva saker.
Det var ju inte så att hon kunde bli arg på den personen som frågade, för hur skulle den kunna veta?
Så alla partyn hon gick på, alla middagar, alla tjejkvällar, så höll hon god min. Det kändes väldigt orättvist att hon skulle förstöra de roliga sammankomsterna med att berätta hur hon kände och mådde egentligen. Det var ju inte en sån stor grej.
Den kvällen Helen och hennes man skulle gå på en så kallad Date night för att fira sitt 5årsjubileum hinner de inte till restaurangen innan Helen kollapsar. Det som inte varit en "big deal" för Helen är just nu det största som någonsin hänt Helens man. Han visste inte ens att hon var sjuk.
När han bär henne in på akuten vet han inte ens själv om han är arg eller ledsen. De känslorna inom honom är för stora för att reda ut och förstå.
Helen å andra sidan känner sig rätt lugn när hon vaknar upp från sin svimningsattack. Visst, hon har varit medvetslös i ca fyra timmar, men det är ju verkligen ingen stor grej. Det hade ju kunnat vara värre.
Det är vad hon försöker förklara för sin man när hon vaknar. Han är lättad och arg på samma gång och hon förstår inte. Varför är han så arg på henne? Hon vaknade ju, eller hur? Varför ska hon besvära honom med det faktum att hon är sjuk? De kan ju ha det bra tills vidare liksom? All is good, tänker hon, och säger hon till honom. Tystnaden och blicken som möter henne är något hon inte förstår. Varför är han så arg? Hon ville ju skydda honom.
Dagen efter när han kommer tillbaks har hon inte vaknat än. Hon somnade för natten igår kväll, efter ett långt samtal med sjuksköterskan, men har inte vaknat än.
Helens man har tänkt över allting och har bestämt sig för att göra allt bra igen, och hjälpa Helen att komma tillbaks till det friska livet igen. Så han tänker sitta och vänta till hon vaknar, och förklara det för henne. Säga att han inte menade allt det han sa igår.
Men tydligen så har hennes hjärta gett upp. Hon ligger i respirator och får hjälp av en maskin för att leva. Det som var hans jobb förut är nu ersatt av en maskin. En maskin kan göra det som han var menad att göra.
Efter några veckor ber doktorn honom skriva på att låta henne dö. Det är så han ser det. Doktorn säger att han ska mörda henne för att hon inte har en chans. För honom har de alltid haft en chans, hur osams de än varit. De har jämt bråkat, det har varit en del av deras passion. Men nu är bråket slut. För alltid.
Han skriver på och åker ut till kusten. Hyr en stuga vid vattnet och det enda han tar med sig är åtta flaskor whiskey. Det är hans vän nu.
De kvällar han är vaken sitter han vid vattnet med flaskan bredvid sig för att se solnedgången, eller månuppgången.
Månen var deras. Så varje gång den kommer upp så sjunger hon till honom.
Det här är det enda stället han vill vara på. Tills han också får dö.
