KändisMelankoli

Träffade just min store idol Andreas. Blev lite skakis och log. Jag sken sa Nelly. Men det är alltid så när man träffar nån som man vet vem det är men som inte vet vem jag är så blir man lite besviken. För man har ju låtsats att när man väl ses så ska den personen se nåt hos en som han inte sett hos någon annan och komma ihåg mig efteråt, tills nästa gång man ses. Kanske blir man vänner. (Patetiskt, jag vet, men nu funkar jag såhär, och låt den som är utan skuld kasta första stenen) Det har varit så med många som jag beundrat och sen träffat. De såg inte det där speciella hos en, de la inte märke till lilla mig som stod där och utstrålade kärlek och beundran. De såg inte att jag vet massor om dem, de såg inte att jag darrat när jag rört vid samma saker som dem. Det är ju lite tabu också att tycka om någon sådär som man inte känner, för det betyder ju att man inte själv kan skaffa vänner och kärlek. Man är inte trygg i det som är omkring en. Just det, då är jag väl en sån då, en som inte kan skaffa kärlek, en som behöver ha idoler för att ha någon att tycka om, en som inte är nöjd med det som livet ger, med allting som omkring mig sker.
Men nu fick jag träffa Andreas igen och den här gången presentera mig på riktigt. Nu är jag tjejen i biljettkassan. Nästa gång kanske jag uppgraderas till Tilla, tjejen i biljettkassan. Och tillslut kanske vi hejar på varann om vi ses på stan.