Facebook

Jag är medlem på facebook. Det är jätteroligt att hitta gamla vänner från kattne där. Jättemånga är med. Jag har även hittat min största kärlek. Jag var så kär i en kille på gymnasiet och jag har hittat honom på facebook. När jag ser bilderna på honom spritter det fortfarande till i mitt hjärta, jag kan se mig då, hur jag svärmade, hur jag trånade, hur jag inte vågade. Jag blev kompis istället och såg honom förloras till en annan. Men jag var stark, höll vänskapen kvar, för jag ville inte mista en enda sekund som jag skulle kunna slita åt mig.
Vi hade skitkul. Om jag hade varit snygg på gymnasiet och kanske lite mindre pinsam och mer "rätt", hade jag kanske haft en chans. Än idag tänker jag på stunder vi haft och hur jag kunnat agera annorlunda, hur jag skulle agerat idag.
ÅH! Den kärleken, den sorgen. Han är jordens snyggaste och snällaste kille. På riktigt.

Jag minns hur jag pratade med Annelie om det där, om att sätta upp en speciell kille på en piedestal. Som om man sträckte sig efter honom, men samtidigt tvingade upp honom så att man slapp ta tjuren vid hornen. Vi accepterade förlusten innan vi ens kommit nån vart, för det är spännande att gilla på håll och väldigt skönt att ha kvar bilden av en perfekt kille. Om det blitt mer, kanske bilden hade skadats, kanke visade det sig att det inte skulle vara perfekt. Och alla behöver väl ha kvar minnet av den perfekta kärleken som skulle kunnat bli?