På riktigt

Jag pallar inte. Så är det. Jag är hellre ensam än miserabel. Just nu kan jag inte med vissa saker, vissa situationer. Mitt hjärta brister, men jag orkar inte.
Allt känns som ett enda stort svek. Hela alltet fram till nu. Jag förstår, men samtidigt står jag clueless över livet och vad som hänt och händer.
Finns liksom ingen. Jag är mig själv helt själv. Att ingen klarar av att vara nära mig är mitt eget fel, och jag gör det för allas skull. Ingen förstår, så varför ska jag orka försöka förklara. Jag märker ju att så fort jag ens försöker mig på en början så slocknar ljuset i de andras ögon. De slutar titta. Slutar lyssna.
Försvar, absolut, men jag pallar inte mer. Nu är det slut.

Sorry like the angel heaven let me think was you
But I’m afraid

It’s too late to apologize, it’s too late
I said it’s too late to apologize, it’s too late