Love

Tjejer i min närhet är rätt så obsessed av killar. Jag har tänkt på det på sistonde att jag verkar vara den enda som inte längre bryr sig om jag är ensam eller inte.
Mina vänner har ofta någon som de kan tänka på och prata om och sånt där man gör med killar man gillar. De går från den ena killen till den andra och varje gång är det nåt speciellt. Jag kan säga vad jag vill om hur gick det förra gången och mitt cyniska hjärta sticker ofta fram en pil med osäkerhet till den som vill ta emot, men varje gång så har de nån orsak till varför det hände, eller men han var ju så söt. Mormor och jag pratade idag om hur fåniga tjejer blir med killar och att vi aldrig ska bli såna. Är det bara jg som tycker så? Att tjejer blir helt andra människor när killar är i närheten än om de inte är det?
Hoppas verkligen inte att jag är sån.

Ofta har jag fått frågan; hur gåre med kärleken då? Jag svarar jämt att den inte finns eller att den ligger på is, och så nöjer sig alla med det svaret. Det är inte som i Bridget Jones dagbok när hela parmiddagshelvetet frågar henne varför tjejer i 30årsåldern ofta är singlar. Tur är väl det.
Förr var jag väldigt missunsam. Jag tyckte att de som hade kärleken förtjänade det, men jag förstod aldrig varför jag tydligen inte förtjänade det. Det var aldrig någon som kunde bli kär i mig och allt var skit. Men jag vet ju att killar har varit kära i mig. Jag har varit omtyckt, jag är omtyckt. Jag förstår nu varför jag inte är eller blev kär i nån. Jag är inte redo, fast jag alltid har gått runt och tänkt det. "Nu är jag såå redo att få en kille" och så väntade jag mig att han skulle dyka upp på varje fest jag besökte, eller så skulle han hitta mig på tunnelbanan, på stan eller var jag nu än befann mig. Så blev det ju inte.

Jag vill förstå fenomenet med tjejer som alltid har någon på gång. De som inte är singlar länge mellan varven, de som alltid har en kille att tänka på. Även om de är fria från killtankar ibland så är det inte långa perioder.
Vad handlar det om? Varför är det så skevt fördelat? Är jag stark eller svag som inte faller in i de situationer som mina vänner gör? Är jag den enda som inte har haft någon att tänka på på flera år? Som inte varit kär på riktigt, som aldrig känt det där som alla säger att ingen människa borde leva utan? Men jag anser mig vara ganksa lycklig nu, mitt inre är lugnare, mitt yttre är tryggare. Kommer han nu när jag inte letar? Eller letar jag fortfarande?