Ambivalens

Depp depp depp. Jag är så less. Det jobbigaste är att jag ändå har ett uns av hopp. Jag får inspirationen att skymta lite emellan alla moln. Det är irriterande, jag kan aldrig vara antingen eller. Hela tiden två känslor.
Allt folk säger gör mig irriterad, allt folk gör får mig att kräkas. Jag vill inte vara med om jag ska tvingas känna såhär. Eller? Jag gör ju inget åt det, jag tar ju inte tag i livet. Jag kan inte klaga på noll förändring om jag inte förändrar mig. Vad som helst. Minsta lilla ändring är välkommen. Sätt fart.

Jag har inte ens vågat ta kontakt med CK efter att jag kommit hem från Kuba. Vi har bara träffats tre gånger tror jag och jag har ju rätt till fem. Jag vill inte störa, jag är så himla rädd att jag ska misslyckas med det här. När vi ses klarar jag ju inte ens att känna de känslor jag måste känna för att kunna ta itu med mig. Det går inte, och jag kan inte misslyckas och jag kan itne lyckas. Hittills har jag ju märkt skillnad, men jag vet inte om det beror på honom eller mig. Om det är så att jag skulle klarat vissa saker utan honom eller om han hjälpt mig.

Idag ska jag iallafall träffa de som inte alls vet hur de ska hjälpa mig. Doktorn och kuratorn. De sittter där och kliar sig i huvet och ser frågande ut. Vad ska vi göra, hur ska vi gå viadre, vad tycker du, nej jag vet inte. Allt det för 150 av mina surt förärvade pengar. Det är inte helt ok. Det enda som är bra är att idag ska jag betala 60 kr, sen har jag frikort. Fram till januari nästa år. Januari. Nästa år.
För er som inte förstår min underliggande ton så betyder det att sen den 8 januari iår har jag betalat 900 kr till sjukvården. Utan att ha blivit ett dugg bättre. Tack Sverige.

Bittert. Jag är ju så hemsk, jobbig och tråkig nu. Jag vill inget. Jag önskar mig solsken inne. Även om melankolin är vacker och skön så börjar jag tröttna på sorgen. Jag blir mest arg. Men jag måste ta itu med mitt största moln nu. Jag vet jag vet, men svårigheten ökar för varje dag. Det är svårt för att jag vet själv var det kommer sluta. Hur jag måste vara och känna för att överleva.

Undrar om man kan dö av överbelastat eller krossat hjärta.