Hästtjej

När jag var hemma i Katrineholm så var jag en eftermiddag på en hästshow. Jag tyckte att det kunde vara kul att gå och kolla på mitt största intresse som barn. Jag såg gamla kändisar jag hängde med i stallet och tänkte inte så mycket mer på det.
Men när jag i fjärran hörde ljudet av klapprande hovar började mitt hjärta slå hårdare. Jag vände mig om och såg hur en rad hästar med ryttare kom in i mitten och började skritta fram. Jag brukar tänka att det egentligen är bra att jag inte har en häst, för det är så jävla mycket jobb och när det regnar och är kallt eller snöstorm så är det inte så kul. Men just då kunde jag bara tänka; Det är värt det. Det är värt alla jobbiga timmar i boxen, det är värt alla leriga kläder och frusna fingrar, det är värt smärtan när ens älskade häst trycker in en i väggen eller trampar på en av misstag. Det är värt allt.
Eller? Det regnade hela tiden de försökte ha show, och alla såg sammanbitna ut. Jag tänkte på värmen i min bil och att jag slipper sitta och putsa sadel och träns när jag kommer hem.
När jag höll till i stallet var jag en sån som folk körde med. Jag gjorde allt för att få vara nära hästarna och speciellt privathästarna, de var magiska. Tänk alla de som har egen häst, vilken lycka. Övertygelsen var stor att de var de lyckligaste i världen bara därför. Den där känslan i bröstet när man fick borsta en privathäst var helt överväldigande.
En gång bad en tjej mig hålla i hennes häst medan hon skulle hämta nånting, och direkt fick jag frågan av en annan liten avundsjuk hästtjej hur det kändes att vara skötare åt just den hästen. För det var det som var det bästa, om man fick bli skötare åt en privathäst.
Jag lyckades få bli skötare åt en häst som hette Oscar de la Renta. Jag fick följa med på tävlingar och jag fick ta hand om veterinärbesök och sådär. Jag fick aldrig rida honom dock. Men jag nöjde mig. Alla i stallet visste att han var min. En dag satt det en lapp på Oscars box från en annan känd hästtjej i stallet som frågade om hon fick bli skötare på honom. Fast hon visste att jag var det. Det var jävligt kränkande för mig då.
Shit vad man stod ut med på den tiden. Den bästa tiden var nog när jag hyrde min favvoponny på loven och hade barbacka-racing i ridhuset med mina andra ponnyryttarkompisar.
Det var tider det.