Lyssna

Jag lyssnar ju igenom massa sommar-pratar-program från P1, och idag har jag hört på Gustav Skarsgård, Salem al Fakir och Ingemar Bergman. Det är väldigt roligt att lyssna på folk som pratar om sig själva eller om nåt helt annat, jag gillar att lyssna. Det enda jag har svårt med är att jag lätt fladdrar iväg i mina egna tankar medan de pratar, och då måste jag stoppa och gå tillbaks för att höra vad de sa.
Jag började med Gustav, han gjorde en bra början, sa att han inte skulle prata nåt om sin pappa. Att han var trött på att vara "son till Stellan Skarsgård " och inte sig själv, ville byta efternamn till ett -son-namn. Hädanefter skulle alla kalla honom Gustav StellanSkarsgårdsson. Kul.
Sen började han prata och helt plötsligt var det bara som att han föll in i nån slags spoken word-rytm, helt fantastiskt. Han prosade om att han inte kunde hålla sig i ramen, att hans ord tog över och bestämde formen. Jag gillade det verkligen i början, kunde inte sluta fyllas upp av alla hans ord.
Men självklart skulle det ramla in i nån slags gangsta-stil och han började nästan få en brytning när han pratade. Som om han inte kunde prata ren svenska. Kanske är det en stil i stilen, men varför? Vad uppnår han med det egentligen? Det kan vara så enkelt att jag inte förstår grejen, och det är jag helt på det klara med att jag isåfall inte gör.
Trots hans fall-down gillade jag hans timme. En gång snackade han in sig själv i tusen olika ramsor och påståenden och hävdade att jag som lyssade inte kunde hänga med i vad han sa. Men det kunde jag.

Ingemar var näst ut och det vad också en speciell timme. Det var till och med en dryg timme, för hans låtar blev inte nedkortade i pod-verisionen som alla andras blev. Mycket handlade om musik och vad han ansåg var perfekt musik. Mycket opera och klassisk musik var det han spelade. Mycket vemod och mycket vackert. Det var nästan så jag kunde höra hans vemodiga sinne när han pratade, och det var nästan inget om några kvinnohistorier eller filmer. Bara hans musik. Det var fint.

Den bästa var Salem. Jag tyckte nog att han var lite barnslig först, läspade och pratade med en liten röst. Men han har ändå en sprudlande personlighet som lyser igenom till och med på radio. Det är grymt bra. Hela hans berättelse om sin barndom och hur hans familj var kändes härlig och man gillar honom för den han är och den han berättar om. Han är en sån jag vill bli vän med. Honom och hans underbara bror Nassim som jag är nästan helt kär i.

Igår lyssnade jag också på Björn Ulvaeus, han lät också barnslig och pratade mest om sitt dåliga minne. Men inspirerande ändå och jag gillar honom. Förut har jag gillat Benny bäst, helt klart, men nu kan jag nog gilla båda.

Själv är jag tillbaks på jobbet. Det känns som om jag inte varit borta, som om sommaren inte ens funnits. Det är kanske lite kul att vara tillbaks... fast nej, det är det inte. Jag kanske gillar sthlm lite, men jag vill inte göra det här i fortsättningen. Jag är lite inne på ett annat spår, men jag vet inte om det är rätt och helt nödvändigt.
Jag hänger på stockholms kulturfestival i veckan. Bor på operan och fixar med loger. Det är jätteroligt, jag vill ju göra sånt hela tiden. Hoppas på att jag kan fixa ännu bredare kontaktnät igenom det här jobbet.
Det trista är att jag är på originaljobbet på dagarna och missar några timmar varje dag av festivalen. Plus att jag jobbar typ 7-16 här och 16-01 där. Inte mycket sömn, och det är inte så nära hem heller, så jag kan inte somna tidigt. Men jag kan ju sova när jag dör.