Var ju på derby igår, i Dif-klacken med Annika. Det var riktigt skoj, man dras med som fan av de andra som hejar. Jag fattar ju inte så mycket om själva lagen och hur det går för dem och så där, även om jag faktiskt blivit bättre på reglerna(nu kan jag bua när man ska göra det och applådera när man ska göra det), men just då så hejade jag verkligen på Dif.
När jag hört folk snacka om fotboll och hur det är så har jag bara känt att det är så fånigt alltihop, som om det vore nåt viktigt. Det är bara fotboll, inte livet. Men när man står där själv så blir det lite viktigare, man dras med i stämningen och blir verkligen arg när det går dåligt för laget.
Det enda jag stör mig på är att de säger "vi är så bra", " vi vann idag", eller liknande. Det är ju inte vi som är laget. Det var DE som var bra, DE som vann. Vi hejar ju bara.
Fast riktigt skoj var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar