Tilla tänker: Förra veckan

Vilken helg hörni. Jag har varit borta i dansvärlden hela helgen, totalt underbart.
Ulricehamn var målet, GP och lågklass på två dagar. Jag hade inte löst boendet (förvånande?) på lördagen, så jag hade lite halvångest när vi åkte ner på fredagen. Vi kom fram rätt sent och Benjamins madrass visade sig ha hål. Efter lite limmande och tejpande kunde vi lägga oss, men shit britt vad kallt det var. Vaknade av att man skallrade tänder typ.
Tävlingen gick bra, det är ju jävligt kul att döma. Jag fick lite migrän mitt i allting och kände att döden var nästa anhalt, men klarade mig från det som tur var. Som vanligt är man nästan mer förvirrad efter tävlingen än innan, trots att man kämpar för att förstå. Det är ju ändå ingen som snackar med en, och jag får inte riktigt komma in i diskussionerna fast jag försöker.
Lördag kväll fixade sig, jag låg på en luftmadrass igen i klubbstugan. Det var en sån där enkel luftmadrass som ser ut som de man har i vattnet ni vet. Blå på ena sidan, röd på andra. Ett fenomen med de madrasserna är att de kan rycka till typ, som om någon slog på den. Vet inte vad det beror på, nåt med materialet tänker jag.
I alla fall, det hände några gånger när jag skulle sova, och jag fick varje gång känslan av att det var nån som sparkade eller kastade nåt på mig. Jag var den som la mig först av alla som sov i salen. Jag hade min iPod i öronen och en sovmask på ögonen, så jag varken hörde eller såg nåt. Kände mig väldigt utsatt, men bestämde mig för att inte bry mig. Det var verkligen känslan från skolan som infann sig. Att de gjorde nåt roligt mot en som faktiskt inte var så roligt när man blev utsatt för det. Men skrattet var givet, för visade man att man blivit ledsen var det som ett hån mot upphovsmännen till skämtet. Det scenariot var inget man längtade efter, att bli nedtrampad och få höra kommentarerna som följde. "Fattaru inte skämt eller?"
Men, åter till helgen, jag kunde sova bra, trots ryckningar och på morgonen vaknade jag tidigt av att alla andra skulle med tåg och bussar till norrland tidigt. Jag blev ensam kvar och hade en timme innan tävlingen skulle börja. Tänkte ta en prommis till närmsta mack jag hade sätt kvällen innan. Jag började vandra dit jag trodde den låg. Kom till korsningen där den borde legat, men där var den inte. Nähe, då går jag väl lite till då. Kom till en annan väg där den inte heller var. Då hade tiden gått lite för långt, och jag kände att jag också gjort det. Men när jag skulle försöka hitta tillbaks för att komma i tid så var det inte så lätt. Jag har ju en kompass i väskan in case of emergency, så jag kollade upp den för att hitta tillbaks (ja jag hade kollat innan i vilket vädersträck hallen låg, bra va?).
Efter mycket om och men kom jag till nån liten kiosk där jag kunde fråga efter vägen. Då hade det börjat snöhagla och jag var svettig, blöt och kall samtidigt. Efter en lång uppförsbacke kom jag fram till vägen jag skulle vara på. Då hade det gått typ 40 min och jag hade gått i den vidaste cirkeln ever. Visst, jag brukar säga att det är bra att gå vilse för att lära sig hitta, men i en stad där man är en gång om året och då i en idrottshall hela dagen? Inte samma sak. Fick lite glirningar när jag kom tillbaks, men jag bjuder på det. Det är inte varje dag man är först i världen med nåt (tydligen hade det aldrig hänt förut att nån gått vilse i den staden).
Söndagens tävling gick också bra. Blev lika förvirrad då som efter lördagen, om inte mer. Samma känsla av hopplöshet och uppgivenhet, men så kommer det nog vara ett tag fram över. Jag tänker i alla fall fortsätta på mitt spår.

Här är min outfit på lördagen.

Har jag pratat om mina tur-örhängen? Det är ett par örhängen jag köpte på en loppis för tusen år sen i sthlm. Jag köpte dem och när jag hade dem på mig fick jag massa tur. Nu hittade jag dem i mitt smyckeskrin och satte på mig dem. Bra saker har ju hänt också, så jag anser att de fortfarande funkar. Det känns som första steget på en lång bra fin väg. Hoppas verkligen på det här, jag blir darrig och hoppig i hjärtat när jag tänker på det. Bildenär jävligt suddig. Har inte så bra kameramobil som jag skulle önska.