När jag går ner i tunnelbanan förvandlas hela jag. Det är som om jag dör en liten smula för varje trappsteg ner. Där nere trängs alla bittra, stressade och knuffande människor och ingen har nån hänsyn. Eller kanske ibland lyckas man få ett leende eller ett tack, och då vet man att allt inte är förlorat.
Men känner inte ni så? Som om luften försvann, man måste rätta sig i leden, gå rätt, gå snabbt, av och på rätt. Jag gör det också, och jag hatar alla som inte gör det. Jag går snabbt och vet alltid hur man ska gå för att inte krocka eller var man ska stå för att komma fram snabbare. Jag blir en av dem när jag stiger ner i helvetet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
mitt tips är att lyssna på spiegel im spiegel av arvo pärt. då blir alla människor som från en roy andersson-film. allt blir grått men ganska vackert.
Coolt skrivet!
Tack! Och tack Philip, det blev lite lättare.
har du testat med musiken?
ja, jag testade med musiken, det blev annotluna, som om man iakttar dem från ett fönster
Skicka en kommentar