Långt inlägg, kanske lite som kompensation för de senaste dagarnas dåliga uppdatering, eller bara för min egen skull

Nä jag har inte bloggat ordentligt på flera dagar. Men jag säger väl som alla andra, det är semester och bla bla bla. Eller förresten så säger jag inte så. Jag säger att det enda mitt bloggande skulle resultera i är tråkiga mobilinlägg på hur jag sitter och läser på gården eller över nåt jag tänkt på som egentligen inte är så intressant.
Dagens stora projekt har varit att försöka hitta videon på RENT 10th anniversary, men det har inte gått så bra. Den fanns på Youtube förut, men har blivit borttagen. Det är jävligt synd, för det var så roligt att titta på, när man är insatt i föreställningen så vet man när de gör bort sig, och alla som spelar är så avslappnande och publiken är bara inbitna fans. Det är som om de spelar föreställningen tillsammans med publiken.

Annars hade jag nu kunnat skriva om hur nedstämdheten, nästan att jag kallar den för sorgen, har hälsat på idag. Det började rätt lungt, kände ingenting. Men under dagen har jag läst en bok som påverkade mig. Har bara suttit i solen hela dagen och läst och tänkt. Det har varit nyttigt ändå, för jag värderar min ensamhet högt, det vet ni ju. Men ändå, de känslorna som jag trycker bort genom att vara med andra människor kommer ju fram ännu mer när jag är själv. Tänk att jag som är så klok fortfarande flyr från mina känslor.
Vi ska gå på Romateatern imorn har vi tänkt, men jag är lite rädd och nervös inför det. Jag vet inte om jag berättat om den gången jag var på Romateatern och de spelade En midsommarnatts dröm, och jag blev förälskad. Det var en helt fantastisk kväll på alla sätt och vis, och jag föll för min favorit Andreas Nilsson som spelade Puck helt underbart bra.
Jag minns hur jag sa "this is my call" när jag var där, och då syftade jag på att det där var mitt kall. Att jag var tvungen att jobba där.
Sen lyckades jag ju få jobb där, och det var inte alls som den dröm jag föreställt mig. Jag gjorde ett dåligt jobb och skäms fortfarande över det. Jag skulle kunna skylla på hur jag mådde då, att det var det året allt började på riktigt, men vad hjälper det?
I alla fall, Romateatern är ett känsligt kort för mig, efter den där första gången var jag helt insnöad och känslomässigt instabil i flera dagar. Så blev det på den tiden, innan jag lärde mig att stänga av, att jag kastade hela hjärtat i nåt och ingen tog emot, så det störtade förvånat ner i marken mot ett säkert krossande.
Det jag vill ha sagt, mellan allt tjafs, är att jag är nervös för att gå och se föreställningen, för Andreas är med i år, och jag kommer kanske känna precis samma sak som den gången för flera år sedan. Kanske kommer jag den här gången vara så frestad att falla tillbaks i det där som alltid drar lite i mig, att jag inte kommer över föreställningen. Jag vet ju att den kommer vara bra. Andreas har en sån roll i år som gör honom bra, och han kommer alltid vara bra, och jag kommer alltid längta till att få tillhöra ensamblen och bara få hänga bakom scenen, få vara delaktig i föreställningen, viktig för Romateatern.

Och annars då?
Jo, jag har längtat så länge efter att få skriva av mig att det här känns som en njutning utom denna värld. Att sitta med datorn i knät i mitt inre rum matrialiserat och lyssna på precis den musiken jag behöver höra ger mig mer än något annat. Kanske är det här lösningen på min kreativa bomb som finns inuti, kanske är det skrivandet som jag ska utveckla, kanske är jag äntligen inne på rätt spår nu. Jag måste ju tro det när jag får rysningar av en perfekt utformad mening, av att få folk att känna något när de läser det jag skriver. Så ofta har jag tänkt på olika sätt att uttrycka mig, att få utlopp för det som dunkar inuti. Men jag kan inte sjunga så bra, jag har inte den dansantheten och fysiken som krävs, jag är inte tillräckligt företagsam för att driva något helt själv. Men jag kan skriva. Om jag lyckas utveckla skrivandet och hitta min väg, kanske min inre röst lugnar ner sig lite och jag får ro.

En sån här dag, när jag mest suckar och har tårar brinnande bakom ögonen utan att egentligen vara ledsen över nåt, det är då jag ser de sakerna man annars missar. Hur andra människor blir glada eller ledsna över småsaker vi inte märker, hur de kan titta åt ett håll, men önska att de såg nåt annat. Hur ett hjärta kan slå i ens bröst utan att man bestämmer det själv.

En annan sak jag tänkt på, det här med bokrecensionerna, hur känns det? Nu har jag inte varit så duktig på att skriva om alla böcker jag läser, men gillar ni det? Ska jag skärpa mig?