Kan inte riktigt sluta le än och fast vi är på väg bort i bilen är en del av mig fortfarande kvar i klosterruinernas härlighet. Att se det här, att vara där igen, att få alla känslorna tillbaks, det är himmeln. Jag kan inte sluta tänka att jag måste hit igen. Jag måste känna det om igen, på ett bättre sätt. Det här är ett oavslutat kapitel för mig och jag kan inte stänga igen boken ännu. På bilden ser ni andreas till vänster. Hon i mitten var skitbra och även danilo, till höger, var superbra. Hjärtat värker fortfarande, och jag är rädd att ångesten kommer efter det här. Ni vet, jag har ju svårt att släppa känslan, och när jag väl gör det så kommer all tråkighet ikapp mig och tynger ner mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar