Röv

ojojoj vad allt inte går som det känns idag. Jag vill ha känslan som fanns, jag vill inte känna mig dålig och knäpp. Vad bra det skulle vara om någon kom och räddade mig. Nu för tiden vill jag inte ha samma räddning som förut, det är en annan sak nu. Jag tänker på mig. Hur det känns. Hur jag känner mig. Hur jag önskar mig saker som aldrig kommer ske. Jag måste få dem att ske. Jag hatar vissa känslor i mig, hur jag kan se saker och känna avsky. Hur min jävligaste känsla blossar upp och tar över. Nån gång måste den ju ta slut, varför är jag sån. Jag vet vem jag vill skylla på. Nu har jag iallafall fått det svart på vitt att jag inte är helt saine. Kul. Men bra. Då vet jag. Då kan jag klaga och ha rätt till det. Haha Gud, in your face.

Mormorn e kvar. Jag fixart inte. Vet inte vem som ska bestämma, hon blir den snälla men jag blir den dumma, jag får göra skitjobbet, hon är med barnen. Men jag tar det. För jag jobbar här.

Och jag blir ju skitförbannad på folk som inte hör av sig. Jag finns ju här, jag vill ju bli uppmärksammad. Skit på er jävla folk som inte bryr er. Fan för de som har det bättre, fan för alla som inte ser hur jag känner, fan för alla som det går bra för. FANFANFAN.
Eller Gud kanske jag ska säga, Gud hjälp mig då, jag har ju för 17 bett om hjälp hur länge som helst, jag har ju snackat med dig länge. Men får jag nåt svar. Nej. Nu ljög jag. Ibland får jag tecken, men nu bara fryser jag.

Suck.