Marissa är på väg utför nu. Hon har väl alltid varit på väg, men nu är det nog kört. Jag har alltid sympatiserat bra med henne, för hon har liksom tagit det steget som jag aldrig vågade ta. Som jag egentligen kanske aldrig kommer våga ta heller. Vilket skulle vara bra för mig om jag aldrig tog. Det läskigaste med steget är att om det tas så kommer jag såra så många och jag vet inte vilka som skulle stanna kvar. Jag skulle sakert dra ner så många med mig. Jag kan inte göra så mot nån. Tror jag. Det beror på vad som sker.
Jag vill inte vara såhär trött jämt. Jag borde inte vara det, jag sover inte överdrivet lite, jag sover bra.
Äh, jag vet ju precis vad jag borde göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar