Jag orkar inte med sånt här. Mitt hjärta blir proppfullt och jag vill bara att allt ska lösa sig.
Jag har fått skjuts till SM. Det är bra. Men jag har inget boende. Det är mindre bra. Jag hade ju tänkt att jag skulle åka till Gotland imorn kl 11, bara för att skita i världen och vila upp mig. Men så ringde CK (hör och häpna) och sa att han kunde fixa skjuts. Så nu kan jag ta mig dit iallafall, men jag vet inte om jag vill egentligen. Eller? Det var skitkul att vara där förra året, även om jag fick famous ångest. Men då hade jag (nästan iallafall) Fia och Ems. Nu har de sina egna.
Jag ska vara lagledare åt Linus, så jag vill åka. Jag har ett mission.
Fan, jag är ju så jävla fuckad.
Tack Marie för alla dina goda råd. Jag har inget jävlar anamma i mig, jag är en lealös jävla sjöstjärna ( De har inga hjärnor har jag fått lära mig idag, vi körde TP efter PG-myset, det var roligt)
Tack och hej
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Har man inte jävlarannama får man låtsas att man har det. Spela den rollen, du har ju sysslat med teater. Det handlar om att fatta ett beslut och stå fast vid det.
Likaväl som du börjat tro på alla människor som påverkat dig negativt kommer du hör och häpna börja tro på dig själv. Får man höra en sak tillräckligt många gånger blir det sanning. Det är lättare att acceptera någon annans ord för sanning en sitt eget. Vi söker ständigt bekräftelse hos andra, det är en grej vi folks gör på ett eller annat sätt. Grejjen här är att måste börja ge dig själv, istället för andra, rätt.
Det är som den där tröjan du köper som du tycker är snygg men inte riktigt vågar bli tokkär i förrens någon annan bekräftar det.
Nu måste du fatta beslutet att det är årets snyggaste tröja och att den är det för att DU tycker det. Tycker DU att den är toksnygg blir du också toksnygg i den och andra kommer märka det.
Oooh, vilka schysta metaforer, fan så klok jag är...shalalalala! :)
Skicka en kommentar