Minnen av aprilhimlen

Jag minns när jag gick i mellanstadiet och alla skulle ha koll på alla serier som gick på TV. Jag var aldrig en av dem som hängde med. Jag missade alltid att det var just den serien som gick den dagen. Sen dagen efter i matsalen så pratade alla om det, och jag vaar helt lost och töntig som inte visste vad daniel och sandra hade gjort kvällen innan. Det var så många serier att jag hade ett schema på min tv. Jag skrev upp alla serier som gick vilken dag så att jag inte skulle missa dem, så att jag skulle kunna prata om dem dagen efter utan att vara utanför. Jag tittade på alla de där serierna för de andras skull. För att jag inte skulle vara mer utanför än vad jag var.
Jag lyckades ju ändå alltid hamna i det coola gänget, men jag var aldrig cool. Genom hela min skolperiod har jag varit bland de som räknas, men ändå inte. Jag har varit med på nåder på nåt sätt, alltid lite töntigare än de andra. Undrar om Elin kämpade för att få med mig för att sen kunna ha en slagpåse, en som alltid var mindre cool än henne.

Jag minns också en gång när vi skulle ha läger med alla sexor på nävertorp. Det började bra, men sen när jag fick chansen att sova bredvid Ida Lagerbäck, så blev Elin helt knäckt. Hon sprang ut på bryggan och satt där. Jag vet att jag typ sa att jag kanske skulle prata med henne eftersom jag var hennes bästis, men Hozan och Ida tyckte inte att det var en bra idé, eftersom det typ var mitt fel.
Sen tvingade lärarna oss att lägga alla sovsäckar i en ring så att ingen skulle behöva ligga ytterst, ingen pratade med mig på tre dagar och jag tvingades vara med de som stod ett snäpp lägre än mig på rangordningen. Jag skäms fortfarande för att jag lät bli att vara med Emma, som var den lägsta. Hon försökte, jag minns det, men jag var hellre ensam. Sista dagen kom några av de som bara hängt med Hozan, Ida och Elin och bad om ursäkt för att de hade varit med att fryst ut mig. Jag är ganksa säker att det var lärarna som pratat med dem, men jag vet att de var ärliga med sin ursäkt, för det syntes att de skämdes. Elin bad aldrig om ursäkt, inte Ida och Hozan heller.

Ett annat läger skulle jag dela rum tillsammans med Elin, Ida och Hozan. Ida och Hozan tog den stora sängen, självklart, och Elin fick soffan och jag sov på en tältsäng. På kvällen började de retas om att Elin måste flytta på sin säng för att annars kanske jag skulle ta av mig trosorna och lägga mig hos Elin. Jag vet fortfarande inte varför jag skulle göra en sån sak, men jag vet att Elin flyttade min säng. Den helgen blev också en ensam, jag pratade med djuren och fångade grodyngel.

Jag var alltid den som var efter. Som inte hängde med. När vi gick i femman och skulle på läger hade jag min mammas cykel med cykelkorg, för jag hade ingen egen. Jag hade ett urtvättat linne på mig och blekgyla cykelbyxor. Jag hade precis börjat få bröst men hade ingen BH. Jag minns att brösten studsade och det var så pinsamt. Det var det lägret alla hade märkeskläder.
När jag kom hem var det allt jag ville ha; championbyxor med knappar, marwin-tröjor, fruit of the loom-tröjor, alla kläder från JC. Men vi hade inte råd och jag var för tjock för JC.
En gång hittade jag en gul marwin-munkjacka i mammas garderob. Jag blev överlycklig och använde den stolt, tills nån kille på tyskan sa att det var så jävla töntigt att ha en urtvättad gammal ful marwintröja.

Alla gånger som man blivit bränd, alla gånger min glädje blivit nedtryckt, alla gånger jag fick lära mig att jag inte dög. Varför gör man sånt mot varandra, varför fick inte jag duga som den jag var? Varför var de tvugna att trycka ner mig så att jag inte trodde på mig själv? Det sitter ju kvar än, jag kan fortfarande bli osäker av minsta lilla. Glädjen över nåt kan snabbt knäckas av minsta lilla, jag hatar när jag är glad och det sen blir till besvikelse. Jag aktar mig för att bli glad för saker, för jag vill inte bli besviken igen. Bättre att leva den gyllene medelvägen och inte förvänta sig saker av folk.
Jag ska ju alltid ha så bråttom fram till målet, det slutar med att jag tvingar folk dit jag förväntar dem. Så att jag kan ha kontrollen över att de sårar mig. För de menar inte att vara såna tror jag, det är verkligen jag som sårar mig. Jag vet det, men jag kan ändå inte sluta. Det är bättre att jag drar mig ifrån än att de gör mig illa när jag inte är beredd.

Ibland räcker det med att säga att man finns där för mig.