Musikminnen

Jag blev så inspirerad av mitt egna inlägg om musikminnen, så här kommer flera. För eran skull- och mest kanske min egen.

Emotionless-Good Charlotte
Jag och Sara (tror jag) skulle gå och titta på estetarnas konsert i musikens hus, vi ville kolla hur de skötte sig och om det var lika bra som på våran tid.
Allt var sig likt, samma nonchalans och samma undangömda talanger. Man skulle kunna tro att det finns roller som alla faller in i när man börjar på gymnasiet (!)
Iallafall så gick två tjejer upp på scenen, en satte sig med gitarr och den andra ställde sig vid micken. Gitarren började ljuda och det lät helt okej tyckte jag. Sen började den andra tjejen sjunga. Hon sjöng en sång som gick rakt in i mitt hjärta. Det var som om jag hade skrivit den och jag undrade varför jag inte upptäckt den här tidigare.
Mitt hjärta började värka ungefär samtidigt som mina tårar började rinna. Sorgen spred sig ända ut till fingerspetsarna och jag vill bara ligga och skrikgråta ut i nåns famn, ni vet så som mammor gör när deras barn har dött.
Men jag fick nöja mig med att fälla vackra tysta tårar (för jag har lärt mig hur man gråter utan att det hörs) och den enda som märkte något var Sara. Hon visste också, jag behövde inte säga till henne varför. Det behövde jag aldrig göra med henne, hon förstod nästan jämt.
Hon tog min hand och jag lät sorgen sprida sig vidare i min kropp tills låten var slut. Sen torkade jag kinderna och gick vidare med livet.
Det var en av mina bästa musikstunder, och hon som sjöng vet inte ens om det.
"I remember the days, you were a hero in my eyes
but those are just a long lost memory of mine"

I´ll never break your heart - Backstreet Boys.
(Egentligen är det väl hela första BSB-skivan)
Det var i femman som vi alla brev kära i Nick Carter. Jag var med i ett sånt där gäng där alla nån gång blir utfryst men just de här låtarna påminner mig om när jag satt hemma hos den populäraste Anna och läste hennes Min Häst-tidningar. Jag brukade sitta i hennes beanbag och läsa tills hon sa till mig att jag var tråkig. Det var under den här perioden som mitt hjärta mer och mer drog sig till hästarna, men man skulle egentligen bry sig om killar och smink.
Jag och Anna skrattade så mycket ihop, jag tyckte att vi var bästa kompisar. Vi åt varma mackor med ost och kaviar och skrev NC med kaviaren. Hennes pappa var läskig minns jag, och nu efteråt kan jag förstå hur hon egentligen levde. Varför hon alltid hade ledsna ögon fast hon skrattade så mycket.
Jag brukade få låna hem massor med Min Häst-tidningar, de jag inte hade hunnit läsa. Men om jag hade hittat nån tidning som det fanns en sorglig serie i, tog jag hem den också så jag kunde få gråta ifred.
Jag och Anna var inte bästisar så länge, för efter några veckor var man utfryst igen. Men jag tillhörde alltid gänget även om jag inte fick vara med, så jag skulle älska BSB. Vilket jag också gjorde, och även gör, jag kan fortfarande lyssna på låtarna och tycka att det är bra. Nu för tiden är pojkbanden så dåliga. Det var bättre förr =)
Men de här låtarna drar mig alltid tillbaks till stallet och hur bra mitt liv därute var, (tills jag bittert fick veta att det fanns mobbare där också) och hur mycket min kärlek till hästarna var värt. Fortfarande drömmer jag mig bort till en grön hästäng där jag kan bara vara och glömma bort hela världen. Jag hoppas fortfarande att jag kan besöka Trapalanda när jag dör.

Håkan Hellströms låtar
Daniel. Bara Daniel och den sommaren som blev till min längsta och mörkaste höst någonsin.

Duett-Kent
Samma sommar, när jag jobbade på Bastängens stuteri och träffade Marie som var allt det jag vill bli när jag blir hennes ålder. Hon hade varit ett fan av Kent sen Havsänglar och hon visade mig hennes bil-Kent-cd-samling. Hon hade nämligen en uppsättning skivor i bilen och en hemma. Vi åkte hem från ett besök i stan och hon berättade om sitt liv och jag kunde bara lyssna. På stereon kom plötsligt en låt ajg kände igen, marcus och hon unga tjejen från Fame Factory hade sjungit den. Nu fick jag höra hur det skulle låta och Kent blev då och för evigt en stor kärlek i mitt musikliv.

I cant make you love me-LaGayla Frasier.
Andra sommaren på Öland när jag bodde med pappa och drömde en mardröm där mamma sa att hon ville ha tillbaks den gamla Tilla. Jag hade gjort nåt misstag och hon kunde inte förlåta mig. Jag vaknade med hjärtsnörp och hörde bara pappas hemska snarkningar. (De är inte så hemska egentligen, men i det läget var det inte det jag ville höra) Jag sprang ut och ner till stranden. Hade den här låten på repeat och grät. Grät så att jag blev helt slut.
Ett barn kom fram till mig och sa kloka saker, jag var övertygad om att han var ditsänd av Gud. Nu minns jag inte vad han sa, men då var jag helt övertygad.


Sen hade jag också en kronisk låg-skiva, den hösten som var mörk. Det var då jag gick hästskötarutbildningen och jobbade extra på dagis. En väldigt skiftande tid i mitt liv. Jag låg antingen hemma och gjorde inget på hela dagen, eller så jobbade jag och pluggade. Antingen eller liksom, känslorna också, antingen var jag ledsen eller så var jag glad. En manodepressiv period.
Den spellistan innehöll:
Bother- Corey Taylor
Sout times - Portishead
Razor - Foo Fighters
Do what you have to do - Sarah McLachlan
Kom änglar - Lars Winnerbäck
Emotionless-Good Charlotte
Gloomy sunday - Björk
Ive seen it all - Björk och radiohead
Shoreline - Anna Ternheim
MIDVH- Kent
Bullet with butterfly wings - Frida Snell
Promise to try - Madonna

Jag sökte verkligen på internet efter sorgliga sånger. Gick in på google och skrev "lista på sorgliga sånger"