Rapport

Okej. Jag har förstått att ni vill höra mer om hur det går för mig.
Jag klarar mig ganska bra, men jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Jag vill vara den som går hem från jobbet varje dag, jag vill vara den som klarar av att äta frukost och bra lunch och avsluta med middag, jag vill inte vara den som slarvar och skiter i att äta. Jag vet varför jag inte går ner i vikt, det är ju enkelt.
1) Jag gör inte av med så mycket jag stoppar i mig.
2) Jag äter för lite, för sällan
3) Jag äter fel saker, för när jag blir hungrig blir jag det med råge och vill ha mat på en sekund och kan äta upp en ko.

Det är inte svår matematik att gå ner i vikt. Plus minus noll. Men det är svårt att sluta med saker som man fått behov av. I mitt fall chips. Mina deppkvällar när jag käkar en karta valerina och en pringlesburk är fortfarande nåt som kan hända. Jag vill inte, men när det kommer till kritan så kan jag inte stå emot mina egna cravings, utan faller dit som en pannkaka.
Alla har nåt som de blir varma av att tänka på, och i mitt fall råkar det vara min ledsamhet. Smärtan i hjärtat när jag får kolla på en sorglig/lycklig kärleksfilm och käka chips är så skön. Kanske kan man jämföra det med de som skär sig. Ångesten släpper på nåt sätt, som om den sipprar ut tillsammans med smärtan.
Även efterångesten är skön eftersom jag då får det bekräftat att jag är dålig, att jag inte kunde stå emot. Jag vet inte varför jag blir lättad när jag gör nåt som får mig att må sämre, som om jag då har ett rätt liksom.
Det är nästan lite jobbigt att jag är så medveten om mina problem. Folk säger att de tycker jag är modig som vågar lämna ut mig, att jag är klok som vet om mina problem och gör nåt åt det, att jag är stark som klarar att prata med folk.
Men jag känner mig inte modig, jag känner mig inte stark eller klok när jag sitter där i mörkret med en flaska vin och tårar på kinderna.

Katrin peppar mig skitbra, jag är glad att jag fått kontakt med henne. Det känns roligt att ha nån som sparkar en i rumpan lite, som verkligen vill att jag ska må bra. Inte bara som en Anna Skipper som skiter i en när kameran är av. Här finns inga kameror, här är det bara hon och jag som kämpar för ett mål, som råkar vara att jag ska må bättre. Kanske får hon också ut nåt av vårat projekt.

ps. det ser ut som om jag har en peruk på kortet, men det har jag inte. Luggen ligger skitkonstigt, jag har ju inte ens hög panna sådär. Eller det kanske jag har. Konstigt kort iallafall.