Ånej

PMS-sorg-svep.
Lyssnar på kevlarsjäl och känner den välbekanta känslan av tomhet och meningslöshet som paradoxalt nog fyller upp mig med mening. Hattarna borde ramla av alla som någonsin tänkt tanken att hoppa från en bro. En bro mot tryggheten, älskling jag vet hur det känns när broar mot tryggheten bränns. När hjärtat sväller av inspiration till den gräns att det välter och allt forsar ut. Allt jag sparat in och lagt på hög i olika små hörnor hotas att svepas med och försvinna ut i tomma intet. Inget som jag någonsin gjort ha varit tillräckligt, det märker jag nu när jag saknar det jag tappat.
Om jag skulle lyckas rädda det som svajar, vore det värt? Fortfarande vinglar jag på den väg som tar mig framåt mot ett numera väldigt okänt mål.
Borde jag inte känna frihet och lycka av att inte ha nån bestämd framtid? Gör jag det fast jag inte vågar visa äkta känslor ens för mig själv? Borde jag bara sluta grubbla?