Hur kan det spela någon roll, framtiden är ändå utom räckhåll för oss

Följande skrev jag igår, men var osäker på om jag skulle publicera det eller inte. Men nu gör jag det.

Idag hade jag sovmorgon. Till 9. Så jävla skönt, även om jag var trött när jag vaknade så var det skönt med några extra timmars sömn.
Jag vaknade med samma känsla som vanligt. Den känslan verkar aldrig försvinna. Ibland kan jag få små känningar av nåt annat, nåt litet spirande som väcks, men av nån anledning så får den aldrig stanna kvar så länge.
Att vakna upp till en ny dag är att tänka, fan, nu vaknade jag igen, nu måste jag genomgå en till onödig dag. Även om det är roliga saker som händer så känns allt så meningslöst.
Jag gör ju saker om dagarna, saker jag gillar, träffar folk jag älskar och finns till liksom. Men ändå, samma tomhet infinner sig ändå. Om jag inte fyller mina dagar från morgon till kväll så kommer den smygande, känslan som jag egentligen inte gillar att jag har. Tomheten är verkligen nollad, inte ledsen, inte glad. Jag går runt som i en overklighet.

Det är som om två krafter slits inom mig. Min ena sida blir rastlös när jag inte har nåt att göra, när jag går från jobbet och mitt enda kända mål är hem. Jag vill ju göra saker, när inspirationen knackar på så kan jag ju klara allt. En annan sida vill bara hem och lägga mig hela tiden. Ett tag tänkte jag att det var för att innerst inne vill jag vara trött och ledsen, och det blir som en ond cirkel som jag på nåt sätt trivs i. Alltid denna ambivalens. Vill jag kämpa? Vill jag ge upp? Vill jag vara glad? Vill jag vara ledsen?
De få gånger jag gråter nu för tiden är sköna för att jag då får känna smärtan i hjärtat igen. Då känner jag nåt iallafall. Jag brukar jämföra det med de som skär sig i armarna. Smärtan inne är så stor, och man vet inte varför man har den eller var den egentligen finns, så för att få en konkret smärta gör man illa sig. För att veta vad det är man känner. Då har man kontroll över det själv, och det finns inga tvivel på var eller varför man har ont. Så när jag får ont i hjärtat så känns det ändå bra på nåt sätt, lite tryggt och igenkännbart.

Jag vill inte skada mig på nåt sätt, jag har kommit över hela ledsam-grejen, så oroa er inte. Det är bara det att tankarna jämt finns kvar, och jag behöver få ut dom. Jag behöver berätta för er vad som pågår. Mina känslor är annorlunda mot förut, jag tänker annorlunda, allt är förändrat. Jag kommer inte vara som jag var, och det är som det är. Självklart är jag fortfarande jag, men lite ny verision. Jag har tagit mig igenom nåt mörkt och kom ut på andra sidan som en ny Tilla. Tilla 2.0.

Det var inte meningen att det skulle bli ett sånt ärligt och djupt inlägg, men varför inte. Jag har ju tänkt på det länge, så varför inte delge er det?