Fin stund

När jag gick på mellanstadiet hängde jag på en fritidsgård som hette Q37. Det var ett asbra ställe, jag har haft mycket kul där, som att spela anden i glaset i målarrummet och bli livrädd, sitta ensam kvar när Mighty Ducks-filmen är slut och lyssna på hur de sjunger we are the champions kring lägerelden medan alla andra gått och gjort nåt roligare, dansat, bakat med gamla Viggo som alltid sa "vart ska vi go?" när man ropade på honom och tydligen bodde på gotland ibland, pratat med kloka fritidsledare, paddlat, skrattat, gråtit och allt där emellan.
Det fanns en fritidsledare som kallades Bulan, ingen visste varför, och nu minns jag inte hans riktiga namn längre. När vi frågade honom om historien bakom hans smeknamn sa han alltid att det berättar han bara vid ett speciellt tillfälle.
En dag åskade det väldigt mycket, och jag var då lite rädd för åskan, så jag stod i porten och tittade på himlen när det blixtrade medan tårarna rann. Då kom Bulan ut till mig och vi pratade en massa. Och då berättade han historien om sitt smeknamn för mig, och jag minns hur jag blev så mycket gladare och tryggare. Jag kände mig speciell för nu kunde jag säga till alla andra att jag visste hemligheten men skulle aldrig berätta det.

Det var en fin stund, såna som jag samlar på.