Okej

Nu sitter jag på tåget till Linköping. Jag har haft en hemsk morgon, stress och tårar och självförakt.
Jag skulle få skjuts in till Kalmar för att hinna med tåget kl 10.25 som skulle ta mig till Arvika via Kattne. Allt var planerat och bra och även om jag var orolig så kändes det okej. Tills jag förstår att vi inte kommer hinna in. Bilresan var bland de värsta ever, jag satt och skakade som fan. Kommer fram och så får vi prata med en som jobbade på SJ som till slut fixade en ny biljett till Linköping, för då skulle jag komma in i min planerade rutt igen. Jag kommer ha 7 minuter på mig i Linköping att byta tåg, så jag hoppas som fan att det här tåget är i tid. Konduktören var inte lika trevlig på det här tåget som på det förra jag åkte, och tydligen har de ingen kontakt med dem på det tåget, för det är inte ett vanligt tågbyte, vilket betyder att de inte kan be det tåget vänta på mig som de annars kan göra.
Att missa det tåget finns inte.

Så nu sitter jag här bredvid en katt som nyss bajsat av rädsla och en telefon som ringer och ber mig fixa saker jag inte kan koncentrera mig på just nu. Jag har utvecklat nån slags fysisk allergi mot stress och saker som går fel, jag skakade en lång stund efter att det fixat sig, och nu har jag ont i magen för att jag sitter och tänker på OM det här tåget skulle vara försenat fram till Linköping. Det är ett X2000 så egentligen borde det väl inte vara några problem.
Fia sa till mig att allt har en mening, man måste bara lära sig se den. Kanske skulle det andra tåget krocka eller nåt, och det var därför jag inte skulle vara med på det.
Eller så var jag bara ett dumhuve som inte kollade till hundra procent hur lång tid det skulle ta att åka in till Kalmar och sen lägga på tid för oväntade händelser. Jag kan inte lita på att andra vet allting, måste ta kontrollen själv.

Är lite bakis också och trött efter att inte sovit så bra inatt för att oron rivit i mitt bröst.
Igår tappade jag 200 spänn och glömde mina guld-flipflops när jag var och duschade. Ingenting fungerar när jag inte har koll eller känner mig ofokuserad och ur balans. Det är något jag verkligen måste jobba på, att inte låta mig påverkas. Jag är ju så cool i stressiga situationer annars, förra årets Arvikastorm bevisade ju det, och när vi hittade en skadad dam på Gotland som vi hjälpte, och mamma sprang runt med en plasthandske som hon ville jag skulle ha på mig så jag inte fick blod över mig, vilket jag redan fått eftersom jag skulle lägga henne i framstupa sidoläge.

Skönt att skriva av mig, har ju bara mobilbloggat på sistonde. Tänk på mig idag och be för att jag hinner med tåget. Om jag gör det, nej, NÄR jag gör det så kommer allt vara lungan igen.

Suck