The Rose

Under min insomnianatt så fick jag ett leap of faith och blev ledsen över att jag tvivlade på något jag ändå tror starkt på. Jag bad om styrka att fortsätta våga lita på mig och tro, och kände mig helt ledsen och övergiven.
Då kommer det på radion en väldigt bra låt, the rose(riktiga versionen, med Bette Midler). Jag tror inte att jag någonsin sagt hur mycket jag gillar den låten, hur intelligent jag tycker den är.

Först börjar det med lite piano, bara en ton i taget i takt. Så hör man första versen försiktigt sjungas fram. Det är för övrigt väldigt coolt att det bara är tre klockrena verser, att den inte är uppbyggd som alla andra låtar.
Sen i vers två kommer det lite mer in, en stämma, lite mer instrument. Sen kommer vers tre, och det är körer och pompa och ståt, tills sista textraden, då det lugnar ner sig och går tillbaks till det ursprungliga ensamma pianot.

Texten är ju också helt underbar. Man får ju hopp bara man tänker på den. Och jag tyckte det var rätt coolt att precis när jag låg och var ledsen över att jag tappade hoppet, så kom den låten och sa till mig att inte sluta hoppas.


Some say love, it is a river
That drowns the tender reed
Some say love, it is a razor
That leaves your soul to bleed
Some say love, it is a hunger
An endless, aching need
I say love, it is a flower
And you, it's only seed

It's the heart, afraid of breaking
That never learns to dance
It's the dream, afraid of waking
That never takes the chance
It's the one who wont be taken
Who cannot seem to give
And the soul afraid of dying
That never learns to live

When the night has been too lonely
And the road has been too long
And you think that love is only
For the lucky and the strong
Just remember, in the winter
Far beneath the bitter snow
Lies the seed, that with the sun's love
In the spring, becomes the rose