Det finns vänliga själar i Stockholm

Helg. Som oftast så betyder det fullt upp för fröken Andersson. Hela veckan har varit annorlunda eftersom Mette varit hemma med Carl. Så på torsdagen åkte jag till älskade Riksteatern i Hallunda och mötte upp bejben och resterande underbara Pluralister. Jag kastades in i kampanjarbete och det var fullt med liv och rörelse. Vi fortskred till vårat vårting (årsmöte) och hade en trevlig stund... Lång stund. Vi kom igång vid halv tre kanske och satt till kvart i tio, med paus för mat. Formaliteter och frågor och disskussioner haglade mellan varven och alla var trötta på varann. Som smarties sa "Alla vill döda dig nu, men okej" till Karro när hon ställde den tusende ordningsfrågan.
Vi klarat iallafall och det blev kalas efteråt. I våran loge där vi sov. Jag och Jennöh hade skoj tillsammans med en ovetande funkis som hade lockats in i våra käftar av snälla Klara. Han hade trott att det skulle bli en lugn kväll när han frågade henne om han fick sova med oss. Men ack så fel han hade. Vi var trötta och skrattade åt alla slags skämt som kan uppkomma när man pumpar och blåser upp madrasser med munnen och en blå liten pump.
Morgonen var okej, vi möttes lite och hängde, avslutade mötet, förberedde för UKD och sen for vi in till stan för att hämta en telefon och ge/få pepp inför prisutdelningen. Jag for vidare hem och mötte upp pappa som skulle hälsa på mig. Vi for hem och han fick träffa härliga Mette. Hon är suverän på att hantera människor. Hon kan ta de flesta och få dem att känna sig intressanta. Sån ska jag också bli.
Sen for vi hem och jag fick en lugn men intensiv familjekväll med lite vin.
På lördagen var det tävling i Linköping. Jag hade en liten förhoppning att jag skulle åka ut ur första rundan, så jag skulle hinna till Hallunda till kl åtta så jag skulle få se Melodifestivalen på storbildsskärm. Men det blev inte så. Jag gick vidare. Två gånger. Vi kom till final och jag dansade som fan. Hade asskoj, och måste verkligen komma ihåg att ge gärnet varje gång på tävlingsgolvet. "Alla buggsteg räknas" som Anki sa. Vi slutade trea och det var riktigt roligt. Det hade varit roligare att vinna, men jag är nöjd ändå. Jag fick sällis på tåget hem av UBSSungdomarna och Emil. Rolig tågresa, jag var lycklig för att man kunde höra melodifestivalen på radio. Det var diverse störningar, av många utrop från lokföraren och olika tunnelgenomåkningar. Så när vi skulle kliva av så var det den kritiska stunden då tittarnas röster skulle räknas ihop. Då klev vi av och jag ringde mamma. Hon fick rapportera från TVn och jag gick med full packning ner för en trappa. Då fastnar min tåspets i mina byxor och jag snubblar. Ner för trappen. Hela trappen. Väskor, telefoner och jag for omkring huller om buller. Folk kom fram och frågade om jag levde. Det gjorde jag. Men det var riktigt läskigt, jag minns att jag tänkte nej, och sen att jag skrek. Sen stod jag på fötter och folk plockade upp mina grejor. Jag stapplade ner för trappen och en man bar min resväska. Han satte mig på en bänk och jag ringde mamma. Hon hade inte hört nåt, bara att det brytits. Jag börja gråta och hon puttinuttade. Det var tur för henne att hon inte hörde skriket, för då hade hon nog blitt orolig. Ett högt skrik av rädsla och sen tyst. Jag var nog lite chockad, hade inte så jätteont, men ändå. Jag var trött efter åkande och dansande, och det tog 40 min att komma till Hallunda. När jag ringde och kollade läget så fick jag höra att jag kanske inte skulle komma in. Det kändes jobbigt, men jag tänkte att det nog skulle ordna sig. Kom fram, gick in, kände stämningen och älskade läget. Vi lyssnade på Poetry Slam och sen på ett grymt band; Alice in Videoland. Riktigt coolt, vet inte om det var för att det var live eller om de e bra på cd också. Jag haltade runt och tyckte synd om mig själv tills vi gick o la oss. Jag, som förlorat min soffplats, fick dela storluftmadrass med Erik. Snällt. Vi snarkade ikapp efter diverse musiksmaksnack. Vi hade liknande favvisar, roligt.
Morgonen efter var nice. Vi käka frukost, och sen gick vi på workshop med Christoph. Riktigt skojigt, fast vi var sega allihopa. Sen jobbade jag lite för mina T-shirtar och vaktade på nåra föreställningar. Det var häftigt, jag älskar att se utbud. Man blir inspirerad och levande av att titta på andra duktiga männsikor. Men sen kommer jag på att jag är (numera handikappade) Tilla som inte gör nåt för världen. Men jag hoppas det kommer ändras framöver. Vi får la se vart stigen tar mig.

Jag gillar inte det faktum att barn är så extremt själviska och omedvetna om värden omkring. Jag vet att det är helt befängt att säga så, jag vet jag vet, hata mig inte. Men jag blir så extremt irriterad när ungar bossar runt med föräldrar och de bara mesar med. Tror de att det blir nån ändring då eller? Man kan inte låta de få som de vill varje gång. Måste säga ifrån.
När de gråter för minsta lilla, när det inte ens gör ont.
Vänta bara så får du känna på riktig smärta. Vänta bara tills du växer upp och får lära dig livet.

Nu ska jag och mina blåmärken och föstorade knän lägga oss. Eller så väntar vi ett tag, men snart så.
Hejdå