Letters

Det är jobbigt när man vaknar upp efter en dröm och är ledsen. Jag drömde om nån resa och ett litet svek, och nåt som jag så gärna vill ha, men letar efter på fel ställen. När jag vaknade upp och kände mig väldigt ledsen och ensam, kom jag på att jag är det. Ledsen och ensam. Jag är på en väg nu som jag nog egentligen inte ska vara på. Det känns som om jag är ute och svirar på nån stig som är mörk och buskig. Jag kommer inte framåt, men jag fortsätter ändå. Det är ju så, man kan inte gå bakåt, bara framåt. Man kan titta bakåt och se vars man har gått nånstans, och vars det var gropigt, asfalt eller äng.
Ska jag göra det här? Jag känner en sån brådska, jag borde göra nåt vettigare och ta tag i mitt liv, borde sträva efter min dröm. Den fina, perfekta lägenheten, jobbet där jag trivs och kan skriva, fiket i närheten av där jag bor, där jag kan sitta och läsa och titta på människor. Vännerna som är samlade och på samma våglängd, kärleken som är lagom och nära, alla som mår bra och gillar läget. Men man fick ju lära sig redan som treåring att man inte får det översta på önskelistan...
Usch, nu är jag sådär hemskt pessimistisk igen. Jag hatar när andra är det, när de bara avfärdar saker innan de hänt. Som om det är dömt att gå dåligt. Kanske borde jag bli med barn och sluta bry mig så mycket om mig själv. Då får jag nån annan att ta hand om. Fast å andra sidan så kan jag ju inte ens ta hand om mig själv. Å alltid denna amvibalens! Härligt!



Hej

Du va inte inne på msn för första gången, och jag behövde säga en sak, så jag mejlar medan jag har kvar den här sinnesstämningen.
Jag drömde en sak nyss, låg och sov "föremiddag", och jag tror att du var med. Det var du och nån kompis till dig med kort, lockigt hår. Vi skulle åka nånstans, och så hände en massa saker. Jag lyckades bli halvjagad och sen kompis med exotiska djur, vi höll på att missa nåt flyg och jag fick panik, men det va inte så och alla blev irriterad på mig för att jag inte fattade, min kompis gav er nåra biljetter till nåt roligt och sket i mig, och tillslut så gav jag nog upp. Stod och hängde bara, o så kom du o fråga hur jag mådde. Inte så bra sa jag. Så börja vi nog prata och jag blev på bättre humör.
Det kan ha varit nån helt annan än du, för den va lite kortare än mig ibland. Det va som om det pendlade mellan att han va längre och kortare.
Om det var du, så tackar jag. Även om jag är väldigt lessen och ensam just nu så tror jag att du hjälpte mig.
Jag känns nog ganska galen efter det här mejlet, men frankly my dear, i dont give a damn. Jag är galen, jag är inte som andra, jag är störd och vet itne ens om jag vill försöka ändra på mig. Folk borde hålla sig undan egentlgien och jag är nog inte den bästa att lägga ut sig på match och lura folk in i mörkret.

Ojojoj, jag är inte så farlig egentligen, men jag känner såhär nu och då ska man nog inte radera saker. man ska göra och säga som det känns.


Idag bet min hund mig av misstag när jag höll i en pinne hon ville ha, och det gör svinont men syns nästan inget. Så är det nog ofta, att det gör ont men inte syns.

Hejdå