Bikramyoga

Till skillnad från Emelie, som det gick rätt bra för igår, så höll jag på att dö igen. På riktigt.
Vi kom dit helt förväntansfulla och lite fnissiga. Gick in tidigt i salen för att få bra plats (gången innan fick jag ligga långt bort från Emelie) och så försökte vi slappna av och acklimatisera oss till värmen. Sen kom läraren in, det var inte samma som sist. Det här var en tjej som pratade engelska hela tiden, och hon poängterade hur viktigt det var att stanna i rummet.
Som vi vet så fixade jag ju inte att vara kvar sist, så jag hade tänkt att jag skulle vara med hela passet den här gången.
Vi började, och jag kände att jag klarade det lite bättre, jag kom lite längre i rörelserna, men fortfarande var det svårt. Alla andra verkade klara det, det var mindre nybörjare igår än första gången, så det skulle bli svårare att vara den enda som vilade hela tiden.
När jag började se dansande prickar framför ögonen tänkte jag att nu är det dags att sitta ner.
Sen kunde jag inte resa mig fler gånger. Jag prövade, men så fort jag såg mig i spegeln ville jag ge upp. Jag kände mig så ostark, så extremt dålig.
Sen låg jag ner resten av passet. När jag börjare hyperventilera så smått tänkte jag att snart måste jag gå ut. När måttet var rågat reste jag mig upp för att gå ut, men läraren stoppade mig. När jag insåg att jag inte skulle få komma ut ur rummet förstod jag att jag skulle dö.
Hon fick leda tillbaks mig till min plats, för jag höll på att ramla omkull, och hålla mig i handen medan jag grät och var livrädd, för nu skulle alla här inne se mig dö. Jag skulle dö i ett instängt varmt rum och alla skulle se det.

Men rätt som det var efter mycket koncentration på andningen så kunde jag se igen. Pirret i hela kroppen började avta och kräkkänslan minskade också. Sen var passet slut och jag fick hjälp ut. Kände mig som en liten fet myra som inte klarade bära tio gånger min vikt som alla andra, normala myror kunde. Men läraren höll om mig och sen kom Emelie ut och höll också om mig. I omklädningsrummet pratade en tjej från Miami med oss och sa att det var så sommaren i Miami kändes, att hon gick på det här passet för att känna lite "normal" värme. Hon var jättebra, och när fler från passet sa att jag varit modig som stannat kvar så kändes det bättre. De hatade mig inte, och tyckte inte att jag förstört passet, det var skönt.

Nåt jag inte visste innan var att yoga sätter igång saker, att man kan få ut saker som kommer djupt inifrån, och det var väl det som hände mig. Jag har inte haft panikångest på väldigt länge, och då hade jag det när jag var ensam, nu var jag så jävla naken när alla kunde se mig. Jag vet att de inte gjorde det, att de var fullt upptagna med sig själva, men ändå, det är svårt att bli så utlämnad åt andra.

Kanske håller jag på att hitta mitt jävlar anamma, för jag kommer gå igen på det här. På söndag ska jag utsätta mig för helvetet igen, och den här gången är målet att stanna i rummet utan att nån behöver tvinga mig. Plus att jag ska försöka att inte dö.