När jag var yngre, typ 15, så föll jag för Baz Luhrmanns låt Wear Sunscreen.
Jag minns att jag lyssnade på den på mitt konfirmationsläger och blev så rörd av att han sa ”you are NOT as fat as you imagine” att jag började gråta. Mina kompisar blev oroliga och gick och hämtade prästen som sa saker som ”du kan prata med mig om vad som helst” och ”är det något som hänt hemma?”.
Jag som var lite svältfödd på uppmärksamhet njöt lite såklart, kunde inte säga att det BARA var för att låten var så fin och att det kändes som att han pratade till mig. Men jag hittade aldrig på något heller, sa bara att allt var fint. Gillade stunden när alla ville höra vad det var som hänt, för så var det i ungdomen, man var bara intressant om något hade hänt en. Då ville alla vara nära en, gå undan och väsa ”hon pratar med MIG nu” till de andra som också ville vara speciella. Vet inte vad det där handlar om, varför det var så, och jag undrar om det är så fortfarande. Både hos vuxna och hos barn, är man bara speciell om man har något intressant att ”dölja”.
Man visar tydligt att man har en hemlighet som absoluuut inte får komma fram, och alla blir intresserade av en.
Nä jag vet inte, kanske är det inte så längre, kanske lever jag kvar i barndomens anonymitet.
Det jag skulle säga med den låten var i alla fall att jag lyssnar på det fortfarande. Alltså verkligen lyssnar på den. Jag vill göra som han säger, och speciellt den delen med ”Do one thing every day that scares you”. Det tänkte jag på under vandringen i Spanien, att jag måste börja våga göra saker som är läskiga. I mitt fall var det att beställa på restaurangen fast jag inte kan spanska, eller fråga efter vägen, eller bara gå först in i en affär. Sånt kan vara svårt för mig, be mig inte förklara varför. Men jag lyckades rycka upp mig lite på slutet, klarade att handla och beställa och vara ute på stan själv. Det stärkte verkligen mig.
Så nu försöker jag göra saker som skrämmer mig, sånt som tar mig ur min comfort zone och utvecklar mig. T.ex. att ha glittershorts på banketten, eller säga nej oftare.
Och på fredag ska jag gå på skolavslutning med massa personer som jag inte känner eller har träffat någonsin. Men jag ska gå dit och våga prata med folk, våga ha roligt, för det är jag värd!
Man visar tydligt att man har en hemlighet som absoluuut inte får komma fram, och alla blir intresserade av en.
Nä jag vet inte, kanske är det inte så längre, kanske lever jag kvar i barndomens anonymitet.
Det jag skulle säga med den låten var i alla fall att jag lyssnar på det fortfarande. Alltså verkligen lyssnar på den. Jag vill göra som han säger, och speciellt den delen med ”Do one thing every day that scares you”. Det tänkte jag på under vandringen i Spanien, att jag måste börja våga göra saker som är läskiga. I mitt fall var det att beställa på restaurangen fast jag inte kan spanska, eller fråga efter vägen, eller bara gå först in i en affär. Sånt kan vara svårt för mig, be mig inte förklara varför. Men jag lyckades rycka upp mig lite på slutet, klarade att handla och beställa och vara ute på stan själv. Det stärkte verkligen mig.
Så nu försöker jag göra saker som skrämmer mig, sånt som tar mig ur min comfort zone och utvecklar mig. T.ex. att ha glittershorts på banketten, eller säga nej oftare.
Och på fredag ska jag gå på skolavslutning med massa personer som jag inte känner eller har träffat någonsin. Men jag ska gå dit och våga prata med folk, våga ha roligt, för det är jag värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar