Ofta händer det att jag gör saker, eller befinner mig någon stans och ingen vet vad eller vart. Om det skulle hända mig något skulle det ta lång tid innan någon märkte det, eller saknade mig. I morse när jag lämnat av mor och bror på tåget så gick jag hem. Satte mig en stund på några bänkar på vägen och funderade över det där. Hur ofta som människor är borta på något sätt, borta från sin vanliga värld. Som att man tar en liten avstickare från sin vanliga väg man går på.
Jag kan tycka att det är lite spännande, att sticka från det vanliga, att göra något oförutsätt, även om det bara är jag som vet att jag gör det. Det blir nästan som att göra något lite halvförbjudet.
Det är ungefär samma sak som att sätta sig på en plats man inte brukar sitta på. En gång i veckan har jag en grej jag går på där folk sitter på stolar, och varje gång sitter jag på samma stol. Det har gjort att jag bara sett halva rummet i princip. Det finns en tavla där som jag vill göra om, jag stör mig på hur den ser ut och vill ändra den, men det är en annan historia. Det jag skulle säga var att jag undrar vad det är inom oss som gör att vi sätter oss på samma platser, eller går samma vägar? Det är ju väldigt roligt och bra för hjärnan(har jag läst) att typ gå andra vägar, gå vilse lite eller sätta sig på en annan plats i ett rum man brukar vara i. Det ger en annan synvinkel och säkert nya tankar.
Eller kanske titta på andra sidan av ett rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar