Egosvin

Undrar om jag är en sån som inte förstår när folk vill bli vän med mig. Jag är så upptagen med att välja ut de jag vill vara vän med och kämpa för dem, att jag inte ser de som jag inte tänker på. De kan ju också ha värsta bra personligheten som passar mig perfa, men jag får aldrig veta det, för jag är så ego. Jag är en sån som riktar in mig på det jag vill ha och oftast blir det så att jag får det också. Men inte alltid. Bara när jag verkligen tror att jag kan få det.
Jag vill ju ha en speciell, liksom, en som faktiskt finns och är min vän. Men jag kan inte skrika ut det tillräckligt mycket så det blir inget. Jag vågar inte ta steget över för att se om det skulle funka, för tänk om det misslyckas. Eller ännu värre, tänk om det lyckas. För om jag får det jag vill ha, har jag någonting att förlora och det är det läskigaste jag kan tänka mig.
Jag tror att jag bara lajjar omkring och inte tänker på att andra kan gilla mig och bli ledsna på mig för att jag är som jag är. För jag är ett ego. Eftersom jag har så svårt att tänka mig att andra kan bry sig om mig förstår jag inte att de blir ledsna över att jag är ledsen eller av nåt jag gör.
Åter till behovet. Jag vill ha, men vet inte hur jag ska gå vidare. Jag kan bara när jag är full eller inte så intresserad. Men inte när det är på riktigt. Riktigt är läskigt.

Idag var jag och shoppade kläder till finalen. Det var roligt. Men jag kommer ha en stil jag inte är van vid. Men fint, dock. Jag kommer få alla kläder och det är ännu roligare. Värsta fina skorna.

På söndag. Då är det slut. Då äntligen slipper jag känna ångest över att komma hem, ångest över att inte kunna känna mig trygg och lugn där jag bor. Jag kommer kunna göra mera som jag vill och slippa mötas av syrliga kommentarer, slängd mat och utställda kastruller. Hon är nog lika glad som jag, det kan jag tänka mig. Men jag är nog gladare. Jag fixar inte männsikor som hon, såna som ska mästra över mig, och hela tiden måste känna att hon är bättre. Jag ångrar att jag öppnade mig för henne, för nu tror hon att hon känner mig. Det gör hon inte. Hon tror att hon kan se igenom mig så lätt, bara för att hon kom på att jag mår dåligt. Newsflash! Det kan väl alla se. Hon har inga snälla ögon och varmt hjärta som jag vill luta mig mot, hon har bara ett behov av att jag ska stå under henne, att hon kan känna att hon vet mer än jag.
Att hon sa i TV, det jag sagt till henne i förtroende, det finns inte. Så gör hon inte. Jag kände hur jag bara stelnade till när hon sa det. Jag trodde inte det var sant. Nu kommer alla se, för jag vet att mitt skydd rämnade för en sekund. De som är uppmärksamma kan se, och de kommer titta på mig med samma ögon som hon, såna ögon som bara vill ta. Som vill trösta för att de ska må bättre.