Koma

Helgen i Almunge gav mig massa tankar. Som vanligt. Jag blir tankfull och kommer fram till massa saker, men sen efter det att tankarna har ebbat ut och verkligheten har tagit överhanden igen, så blir det inget av det. Livet går på som om jag inte hinner med, eller kanske inte vill hinna med att ta tag i mig själv. Jag måste hitta kragen att ta mig i. Jag kan inte längre tralla igenom livet med en hinna framför ögonen och tro att allt ska ordna sig av sig själv. Jag kan inte gå runt och tro att alla gillar mig, fast jag är jobbig. Det är svårt att vara med mig, inte konstig att jag känner mig ensam. Jag har vänner, men ingen orkar riktigt komma ända intill, för jag tar så mycket energi. Jag vet det, jag har förstått det nu. Det är därför jag aktar mig, det är därför jag håller mig undan, för jag kräver så mycket energi att andra håller sig undan, och när de gör det tror jag att de inte gillar mig, och då för att skydda mig så håller jag mig undan. Säcken knyts ihop. Moment 22. Nåt måste göras.
Jag pratade mycket med Martina och Fia, och jag kom fram till att nu är det dags. 2006 var året då allt hände, nu kommer året då allt vände. Jag fick hjärtsnörp över att ringa en person, och jag fick det svaret jag ville. Gråten stockades "Vi kommer gå igenom allt som du varit med om, det kan bli jobbigt" Ta-daaah...

Flytt stundar. Jag har aldrig kännt mig så ohemma i mitt hem. Jag skulle försöka packa igår, men jag somnade. Mitt rum är stökigast och jag orkar inte ens nåt annat än att ligga ner. Inga kartonger finns det att packa i. Jag är som en fånge i min egen värld. Som om jag tittar ut igenom ett fönster och ser världen gå förbi. Inget känns roligt, jag har kommit in i min sovperiod igen. Alltid trött, alltid seg. Inget vill jag göra, inget vill jag höra.

Jag vill bli dom som försvann.