Håret

För några dagar sen träffade jag en kompis för första gången efter hårklippningen, och han sa "Jag gillade det bättre förut, måste vara ärlig".
Först sjönk jag ner till en liten pöl, men tog upp mig rätt snabbt och sa men va synd då typ.
Så tänkte jag på det där sen. Blev lite sur, hur kan man säga så när det är en stor grej för mig, jag behöver ju bara höra att det är fint och bättre och så. Grämde mig lite, för jag vill ju att andra ska hjälpa mig att övertyga mig själv till saker, så fick han mig att tvivla. Såklart får han tycka vad jag vill, men jag kanske inte behövde höra det.
Sen tänkte jag lite till och kom fram till att det inte var så farligt. Varför ska han ljuga för att få mig att må bättre? Jag måste ju klara det själv, ingen annan ska väl säga vad som är bra och dåligt för/hos/med mig?

Och nu har jag kommit fram till att den tanken har fått bo hos mig alldeles för länge. Det var så obetydligt, och jag har tänkt på det i omgångar och kommit fram till nya saker hela tiden.

Slutsats; detta är mitt problem, att hela tiden tänka förnuftigt och komma fram till det logiska, mitt inre hindrar mig från att uttrycka mina känslor.
Bli en liten pöl om du vill, bli arg om du vill.