Hela historien

Jag startade såhär dårå.


















Jag skulle välja färg och hade fått höra att jag skulle välja hasselnöt. INTE mahogny eller nåt annat rött. Så jag stod där och letade och inget hette hasselnöt utom en toning som jag jämförde andra förpackningar med. Sen fick jag hjälp och så tog jag en bra 6.3-färg.








Jag var hos Jenny och hon hjälpte mig att kleta in färgen i håret. Hon var väldigt duktig och noggrann. Jag ville ta en arty bild där man såg att jag försökte pressa in mer färg i håret för att inte slösa bort halva den andra burken.






























Färgen blev mycket mörkare än jag trott, och mera rött, fast jag inte skulle ta en sån färg. Men jag gillade det ändå, tänkte att det ljusnar väl.
Se hur glad jag är åt mitt Ronja Rövardotter-hår, intet ont anande om vad morgondagen håller i sitt sköte.
Med stort mod gick jag till frisören med mamma och Jenny bakom mig. Det kändes bra att de var med och jag var på bra humör.


Det här är första klippet, hon sa är du redo och så klippte hon av hela längden och gav mig. Jag storknade, förstod att det var för sent att ångra sig eller börja krångla nu.
















Jag höll kvar i den här hårslingan hela tiden, gjorde en knut, kramade den och klappade mitt fina långa hår som snart skulle vara ett minne blott.

















Jag hade så svårt när jag gick därifrån att hålla tillbaks tårarna. Mamma sa att det var okej att gråta, det var ju en enorm och oväntad omställning. Vi gick till HM och köpte inget, hittade ett par byxor på lindex och så köpte jag ett par svarta Uggs. Mamma och Jenny var änglar i min ångest och jag var nog inte helt underbar tillbaks. Tack!
När jag kom hem stod jag i spegeln massor och försökte vänja mig. Håret hade lagt till sig lite och lockarna hade hittat sin plats, så det kändes lite bättre än när vi var på stan.







Och så här blev det:

















Vad 17 tycks då?