Häromdagen var jag på bio och såg eat pray love, den var absolut inte lika bra som boken, men det hade jag inte väntat mig heller. Film är bäst på bok. Men efteråt gick vi och tog en milkshake på marions, en jättecool bowlingbar på kungsgatan. Jag tog en oreo-milkshake, supergod! Ser ni att det ligger en liten minioreo i grädden? Rekommenderas starkt!

The comeback

Det var länge sen jag var här. Lite känns det som att komma hem och när jag trycker på "nytt inlägg" så pirrar det lite i mig.
Jag gillar ju att blogga, att skriva till er. Men det har varit så mycket annat som kommit före på nåt sätt. Och med "annat" så menar jag bara mig själv. Jag har kommit ivägen.
För mig själv.

Det ryms massa tusentals tankar inom mig och jag tänker dem alla nån gång. Måste komma ihåg att jag kan skriva ner dem här också. Kanske kan ni hjälpa mig att komma på något jag inte tänkt på när jag fastnar?

Jag har börjat läsa Filosofi, det är roligt. Att lämna in uppgifter är inte roligt, men det andra är kul faktiskt. Att tänka på ett visst sätt, och att alltid kunna argumentera både för och emot. Det är jag bra på. Ni vet, jag kan ju aldrig bestämma mig för att bara tycka en sak.
Fick till och med VG på första uppgiften, sånt stärker ju faktiskt oväntat mycket. Trodde inte att jag brydde mig om betyg längre, men bekräftelsebehovet finns tydligen kvar.

Har precis kommit på att ett av mina problem är att jag inte riktigt känner mig själv. Har inte hunnit med att lära känna den nya jag, den som jag har utvecklats till de senaste åren. Jag hänger fortfarande kvar med den Tilla som jag kände så bra för över 5 år sen, och speciellt så känner jag den Tilla som jag levt med de senaste 5 åren, eller iallafall från 5 år sen tills för ett år sen.
Måste nog börja om lite och lära känna mig själv, den finurliga lilla person som är jag. Eller vad tror ni?
Och visst har jag blivit en förändrad person nu, jag är väl inte så lik mig som förr? Jag vill iallafall tro det.

Hörs igen.
Snart. Hoppas jag.

Det verkar som om det kommit in en ny regel i mitt liv, att jag skavakna vid fyra varje gång jag ska upp tidigt. 
Det är alltid samma sak också, jag känner direkt när jag vaknar att jag inte kommer somna om. Alla andra gånger när jag vaknar till somnar jag om nästan på en gång, men den här är speciell. Trött är jag, gäspar och svider i ögonen, så hela tiden tänker jag att nu kommer jag somna. Men det är döfött. Så jag får väl läsa något så länge och sova på tåget till Skövde. För jag ska till Skövde imorn (eller om två timmar) på akroregelutbildning. Ska bli jätteintressant. Har inte en aning om vilka som ska dit, det känns lite skönt faktiskt. Annars skulle jag ligga och oroa mig för vem jag skulle vara med. Nu slipper jag det. 

Och ja, det är verkligen så kallt inomhus här.

Vad gör vi med folk som är bättre på bowling än oss? Neka!!

Barn

Ibland kan jag känna att jag inte vill skaffa barn. Jag älskar tanken på barn, och har alltid sagt att jag vill ha 5 stycken. Har namn och allting. Men jag ser inte någon kille inblandad, bara hur hans gener ska påverka mina barn. T.ex. vill jag ha en liten pojke med mörkt lockigt hår och blå ögon. Han ska bli min lilla ögonsten och inget annat ska betyda nåt.
Det som hindrar mig är att barnen måste växa upp. Vilket betyder att de måste bryta sig ifrån sina föräldrar, det vill säga mig, och skaffa sig ett eget liv.
Höjden av separationsångest. Att den som man älskar mest i hela världen, den som man gett upp sitt liv för, den man varit beredd på att ge upp allt för, bara vill vara långt ifrån en.
Allt som man gjort, ska det inte räknas?
Det är en "bryta sig loss-period" av några år som måste vara helt förjävliga, och allt man vill göra är att vara så nära som möjligt, skydda så mycket man kan. För alla de gånger man själv blivit bränd, blivit sårad, råkat ut för nåt hemskt, vill man rädda den man älskar från att må som man själv gjorde då.
Det värsta måste vara att den personen, den man älskar mer än man kan förstå, den vill inte ha hjälp då. Den hittar nya personer i livet som kan hjälpa, den blir bara störd av att man försöker finnas där för den. Den tror att man inte förstår. Och hur kan man förklara för någon som inte vill lyssna, någon som är fullt uppe i sig själv, att man själv varit där. Man har upplevt Det Där. Kanske inte på samma sätt, men man har varit Där. Och man har tagit sig ur det, mer eller mindre. Bättre eller sämre.
Kanske känner man att det kan vara värt att härda ut, för när "krisen" gått över lite, så kommer de tillbaks. Om man visar obegränsad kärlek och tålmodighet så kommer de tillbaks. Och det är då den verkliga belöningen börjar.

Premiär för Chai Latte för mig. Gott må jag säga.

The Ark på grönan, fantastiskt!

The Ark på grönan, fantastiskt!

Mormor och jag åker dubbeldäckare!

Är det bara jag som gillar att ulla och lennart lyckats fly från sitt vårdhem? Kan se dem framför mig, hur de är trötta på demens- och alzheimersryktena och beslutar sig för att fly tillsammans. Hoppas de lever lyckliga i alla sina dar. Amen

Pappa tog blodprov på mig för att testa blodsockernivån (som för övrigt var perfekt) och så blev blodfläcken till ett hjärta. Tecken eller vad? Är det idag jag ska träffa min stora kärlek?

Sitter på en ersättningsbuss på väg till Kattne nu. Tåget blev inställt efter en halvtimmes försening, sen saknades det tydligen personal så tillslut blev tåget inställt. Mycket roligt att betrakta folk i en sån situation, hur en del bondar och skrattar medan man hjälps åt för att hitta rätt. Men vissa andra stressar fram och vill döda alla andra. Nån man ringde till kundcenter och var så fruktansvärt förbannad, svor och höll på. Sånt har jag aldrig förstått mig på. Visst att man kan bli sur och trött på saker, men aldrig att jag skulle ringa och skälla ut nån som inte är ansvarig. 
Men men. Imorn ska jag till tandläkaren och borra. Första gången, jag är skitnervös. Säg att det kommer gå bra, säg att det inte gör ont.

Har hamnat i medeltiden

Det bästa av två världar

Tillåt mig presentera världens äckligaste cider. Jordgubb och svartpeppar, hur tänkte dom då? 
Jag drack det här när vi hade avslutningsfest efter Arvika, och fy vad det inte var gott. Pauline testade att blanda med sprite, och då blev det drickbart. 

Idag kom föresten solen till ön, efter några dagar med dåligt väder. Imorn ska jag rida!

Pride

Det blev en riktigt rolig kväll igår, hamnade på Miss Transa Sweden på Ambassadeur. Bara massa transor och bögar överallt. Jag hade en bra fylla och dansade hela tiden.
När de skulle kröna Miss Transa Sweden så var det Miss Inga och Dominika Peczynski som var konferencierer och de flamsade runt och sa till publiken att vara tysta. Det var inte någon ordning, en efter en kom missarna in och visade upp sig, och fick varsin fråga. Väldigt varierande frågor, en som var från Persien skulle prata om hur man kunde leva som transa i det landet, och en annan fick frågan vad hon helst ville rulla sig i. Svaret var choklad. På fråga två alltså.

Sen kom Dominikas 9åriga dotter in och skulle dela ut priser, rolig barndom den flickan måste ha. "vad gjorde du igår då lilla vän?" "Jag träffade transor med mamma på nattklubb."

Regnet öser ner och jag ska premiärbesöka Pride Park och se schlagerfest. Kommer väl bli roligt, men jag ska inte köra all in, åker båt tidigt imorn bitti.
Mycket bra också att jag lämnade mina nyinköpta gummistövelskor i Katrineholm för att jag inte orkade släpa på dom. Smart, mycket smart, nu när jag ska stå i blött gräs hela kvällen.

Hörs!

Idag firar vi Annikas mamma på Rosen, det har varit allt från champagne till file mignon. Mycket trevlig kväll, skönt att få ha en substitutfamilj när min inte bor i stockholm. 
Imorn ska jag testa på schlagerkväll på Pride, och sen far jag till min älskade paradisö.

Har haft det lite smått varmt idag...

Road trip tll öland! Jag har gjort sex cd-skivor att lyssna på, det tar ju säkert fem timmar att åka. 
Ser fram emot veckan, det ser ut att bli kanonväder ckså, ska sola bort min brottarlinneryggsbränna en gång för alla! 


Sitter på terrassen i kattne och myser. Jag har köpt sju böcker idag som jag ska läsa i sommar. Imorgon ska jag inte ha några planer, bara se till att hjärtat slår i samma takt hela dagen. 
Det är oerhört lugnande att lyssna på vinden, titta på katten och känna värmen från infravärmaren.
Snart ska jag gå i säng, nu har jag varit uppe sen tio imorn förmiddag, ett och ett halvt dygn. Har sovit kanske två timmar lite utspritt. Men ändå, känner mig rätt lycklig. Ska borsta tänderna med min nya eltandborste sen.

O M G

Sol och musik i parken.

Skumpa med jordgubbar på balkongen. Vi har klätt upp oss och är jättefina, skål!

Jag gjorde det! Jag köpte koftan, fast den var dyr.
Men den har bott i min hjärna så länge och jag ville verkligen ha den. Och kolla förfan vad snygg den är.

Vaknade av mig själv klockan 7.45, det var ovanligt. Men det är rätt mysigt att ligga kvar i sängen och lyssna på radio och tänka på veckan som kommer. Bra morgon ändå, skönt att jag släppt det dåliga humöret från igår. 
För fan igår eftermiddag var hela världen emot mig. Men så ringde Ingemar och muntrade upp mig och sen städade jag äntligen. Dammsög till och med. 
Så nu luktar det gott här, vilket är bra för idag kommer Plumsan och hälsar på, ska bli awesome! 


Nackdelen med att bo där jag bor är att det kommer hovra högljudda helikoptrar över husen idag och imorn.

If, I expected love, when first we kissed, blame it on my youth
If only just for you, I did exist, blame it on my youth
I believed in everything
Like a child of three
You meant more than anything
You meant all the world to me
If, you were on my mind, all night and day, blame it on my youth

If, I forgot to eat, and sleep and pray, blame it on my youth
If I cried a little bit, when first I learned the truth
Don't blame it on my heart, blame it on my youth

Inviger födelsedagspresent!

vän

Slängde ett öga på min facebooksida och såg att mina vänner har minskat med typ två stycken. Jag vet detta bara för att det var på ett jämt hundratal när jag sist la till en vän, det är inte så att jag har koll.
Men då betyder det att någon tagit bort mig som vän, eller hur? Jag har ju länge velat rensa bland mina vänner också, men inte vågat, för jag tycker det är så taskigt att ta bort en vän. Fast samtidigt, om man inte ens är vänner, om man typ gick i samma skola på högstadiet men aldrig pratade med varandra, då behöver man väl inte vara vänner på FB. Om inte det är så att jag vill snoka förstås.

Så alltså, någon har ansett att vi inte är vänner mer. Vet inte om jag borde bli ledsen eller nåt. Fast å andra sidan så vet jag ju inte ens vem/vilka det är som tycker så, så jag bryr mig inte nämnvärt.

Men nästa person som blir min vän blir nummer 400, det ni!

Är hemma i kattne nu, går första hundpromenaden.

ojdå

Okej. Tänkte bjuda på ett sånt där fylleinlägg.
Jag har varit på love sthlm och på rock n roll tuesday, och det är verkligen så härligt att umgås med mina dansvänner. Jag lär känna nya människor hela tiden och det är bara så lovley.
Mern samtidigt känner jag mig ås knasigt liten. Som om jag inte rikgit hade rätt att vara där de bästa är. Förstår ni? För jag hänger med de bästa och vill vara typ lika bra som de bästa, men jag är inte det för jag vågar inte träna, för då visar dets ig ju att jag inte ens är lite bra.
Suck jag önskar att mina krav på mig sjävl var mindre, det skulle vara lättare då. '
Och jag vet att ni som gillar mig känner att den som jag är räker, men jag känner ju inte likadant, jag ivll ju leva upp till de kraven jag har. Men samtidigt förstår jafg att det är semisvårt. coh så fort någonting är semisvårt vill jagju ge upp. Fan. jag ska inte ge upp.

Okej. Det här skulle vara ett helt okej bra, rätt roligt fylleinlägg, men jag är ju inte på samma notblad som mig själv.
Jag önskar bara att resten av min vecka blir så bra som den hittills har varit.
PUSS

Dans är verkligen the shit, speciellt m man är många.

trött

Jag har haft en sån bra helg verkligen, med massa fest och skoj. Kryssning och inflyttningsfestx2 och skrattstock och bra folk. Känns som en sån där som jag kommer minnas länge.
Men nu håller min kropp på att säga från tror jag, kanske för att jag hållit i gång så länge och nu tar det lugnt.
Jag har nästan sovit konstant sen i söndags morse, varit vaken några timmar i sträck bara och är konstigt trött. Det är först nu som jag känner mig lite piggare, och det är ju bra att det sker kvart i ett på natten. Jaja, hoppas att det går över nu så jag kan orka njuta av sol och ledighet.

Kollar in underbara Carolina Wallin Perez i kungsträdgården. Hon är helt fantastiskt bra.

Är på skrattstock, de är rätt mycket folk här, känns som ett enda stort kalas.

Outfitbild. Köpte detta idag, mycket bra köp.

Jag drog på spontankryssning, hoppas det blir kul.

Hittade en kofta jag blev kär i. Men priset ligger lite över min gräns, vet inte om man vågar vänta på att den ska gå ner i pris, kanske gör den aldrig det. 
Dilemma!

Nu börjar helvetet...

Love

För länge sen hittade jag en kille på youtube som är helt a-fuckin-mazing, och nu tänkte jag dela honom med er. Det är som att jag delar lite på en hemlig crush, lite känsligt, lite pirrigt.
Hoppas ni gillar honom, han är grymt talangfull och har bra musiksmak.

Kolla in hans Myspace också, och prenumerera på hans Youtube








Okej, originalet är inte heller så dålig

Ålder

När man är yngre och någon frågar hur gammal man är svarar man ofta det talet man fyller nästa gång. Jag brukade köra med "jag fyller 20" fast jag bara var 18, det var ju ingen lögn, och det fick in en på krogen.
Men när man blir äldre blir det tvärt om. Man är sin ålder ända fram tills den dagen man fyller.
Jag fyller 25 om två veckor, men om någon skulle fråga mig hur gammal jag är så blir svaret alltid 24.
Jag tror att det är typ i den här åldern som det börjar. Jag pratade med en tjej härom dagen som var 20. När jag sa 24, så la jag snabbt till "eller jag fyller 25 snart", och hon kontrade med att säga att hon var 19, men att hon brukade säga 20.

Är det så att man vill vara typ 22 eller?
Fast jag skulle ju verkligen inte vilja vara 22 igen. Eller 18. Men jag vill inte heller vara 25. Eller 25 är väl okej, men sen när jag börjar behöva säga 28 eller 30, då kommer jag säkert noja som fan. Men ändå inte vilja vara 25 igen.

Jag får helt enkelt fortsätta fylla 25 tills jag blir 50. Okej?

Le

Det finns en film som heter City Slickers, tror att den är från 91. Jag minns att jag såg den när jag var liten och att det jag reagerade på då var att det var så hemskt när kalven nästan drunknade.
Det handlar om en man som tappat glädjen i livet, och när han kommer hem efter en äventyrsresa som får honom att växa så har han hittat sitt leende igen. Jag minns just den scenen rätt starkt, när han kommer hem och visar sitt leende, och frun frågar "var var det?" och han svarar "i Colorado, det är alltid på det sista stället man letar på". Brilliant svar.

Nu efteråt så kan jag ibland tänka på det där, vilken bra film det är. Att handlingen är väldigt bra, om vuxen-livs-kriser. Alltså vanliga "vad fan håller jag på med"-kriser, inte "livet är förstört"-kriser.
Han lever ett vanligt helt okej liv, men vill veta vad livet handlar om.
Det är just det där att han hittar sitt leende som jag fastnar för, det är så enkelt och bra. Man måste hitta sitt leende.

Jag har försökt hitta youtubeklipp när han kommer hem och visar upp sitt leende, men hittar inte. Lägger in klipp på hans superba "ta vara på livet"-tal inför sonens klass, ett klipp där han förklarar för sin fru hur han känner. Och ett klipp där ni får spola till 6.00 för att se när han kommer hem.

Ny vinkel

Ofta händer det att jag gör saker, eller befinner mig någon stans och ingen vet vad eller vart. Om det skulle hända mig något skulle det ta lång tid innan någon märkte det, eller saknade mig. I morse när jag lämnat av mor och bror på tåget så gick jag hem. Satte mig en stund på några bänkar på vägen och funderade över det där. Hur ofta som människor är borta på något sätt, borta från sin vanliga värld. Som att man tar en liten avstickare från sin vanliga väg man går på.

Jag kan tycka att det är lite spännande, att sticka från det vanliga, att göra något oförutsätt, även om det bara är jag som vet att jag gör det. Det blir nästan som att göra något lite halvförbjudet.

Det är ungefär samma sak som att sätta sig på en plats man inte brukar sitta på. En gång i veckan har jag en grej jag går på där folk sitter på stolar, och varje gång sitter jag på samma stol. Det har gjort att jag bara sett halva rummet i princip. Det finns en tavla där som jag vill göra om, jag stör mig på hur den ser ut och vill ändra den, men det är en annan historia. Det jag skulle säga var att jag undrar vad det är inom oss som gör att vi sätter oss på samma platser, eller går samma vägar? Det är ju väldigt roligt och bra för hjärnan(har jag läst) att typ gå andra vägar, gå vilse lite eller sätta sig på en annan plats i ett rum man brukar vara i. Det ger en annan synvinkel och säkert nya tankar.

Eller kanske titta på andra sidan av ett rum.

Sitter på mose backe och dricker vin. Det är kallt men trevligt, jag bryter lite mot mina alkoholregler, men det är ok ikväll. Jag tycker att det är viktigt att sörja själen i första hand och jag gillar detta läge. Ni vet väl att den inre glädjen är den härligaste, man ska lyssna på sitt inre. Jag gillar mitt inre. Ha en bra kväll älskade!

Serier

Det har varit väldigt många spännande säsongsavslutningar nu på senaste.
Greys var superspännande, Gossip girl också. Vampire Diaries var inte heller så tråkig och Lost var ju som sagt typ tillfredställande.
Känns som att det är många avslut på serier, gillar inte sommaruppehåll. Vad ska man se på nu då? Jag har ju sett klart underbara Arrested Development (som jag rekommenderar alla att se) och så har jag kvar My so called life, som också är bra.
Men sen då, när jag sett klart det? Bara att sitta och vänta på att allt börjar igen. Kanske ska jag börja se på Heroes, Big Love och Californication igen, där har jag väl några säsonger kvar, eftersom jag slutade se dom. Eller börja se Dexter, som alla pratar om. Eller Flashforward, men den blev ju nedlagd, så då är väl det inte så kul.
Jag började ju titta på nåt som hette Bored to life, men det var inte så kul helt ärligt.

Får helt enkelt se på film i väntan på att allt börjar.

VHS/DVD

Det finns ett oändligt tal med dansfilmer som är på VSH, och typ 15 av dom äger jag. En stor del av de andra äger folk jag känner och jag vill titta på dom.
Okej tänker ni, vad är problemet då?
Jo. Problemet är att jag inte har någon video. Det är ju något man började glömma bort för 10 år sen typ.
Så. Nu letar jag runt efter en video och tänker att det vore ju bra att ha en sån som är kombinerad med DVD-spelare också, för det har jag inte heller, kan bara se om jag kopplar datorn till TVn (som i och för sig inte är så jobbigt). Men, ändå, bra med kombinerad DVD/VHS, så det ska jag köpa.
Det finns inte många såna ska jag säga, men de kostar typ 1000 spänn. Jag hade tänkt mig mycket billigare. Visst, jag kan ju köpa på blocket eller så, men det är ju alltid tryggare att ha en ny. Får se hur jag gör.

Förresten så fyller jag år om typ två veckor, så då skulle jag ju kunna önska mig en sån. Fast jag vill ju ha den innan dess, så fort jag bestämt mig vill jag ju ha sakerna direkt!

Jag kan önska mig istället:
HTC Desire
Eltandborste
Ny fin soffa
Fler garderober


Eller att så många som möjligt kommer på min fest den 12 juni!

Kvällens glädjespridare

Mellan hägg och syrén

Några veckor innan skolavslutningen när jag var yngre luktade det alltid så gott när man gick ut ur vår port hemma i Katrineholm. Det berodde på att vi hade en grymt stor syrénbuske bredvid, som alltid blommade och spred sin underbara doft runt huset.
Alltid tänkte jag att jag skulle ha syrén-blommor i håret på skolavslutningen och lukta lika gudomligt som det gör om blommorna. Men varje år så hade de blommat ut lagom till skolavslutningen, de var aldrig lika fina då som de varit bara en vecka innan.
Men ändå, den där lukten får mig alltid att tänka på skolavslutningen, liksom varje gång man ser smala björkar som är avhuggna vid foten och ställda i en hink på var sin sida om dörren som leder in till någon festsal, eller ljudet av fioler som stämmer upp till den där låten som suzuki-fiol-eleverna alltid spelade.

Den där känslan försvann i gymnasiet, som så mycket andra känslor som försvinner när man blir äldre. Men än idag kan jag tänka på de där sista härliga veckorna innan sommarlovet var slut. Då man fick sitta ute på svenskalektionen och bara läsa en bok, eller gå och rita av en sten på bildlektionen. Och doften av syrén, en lukt som genomsyrar min ungdoms försomrar.

FAAAAN

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7187926.ab

Lost II

Okej, nu har jag sett.
Känns tomt på något sätt. Jag grinade såklart, så fina återföreningar mellan alla, väldigt starkt när de kom ihåg. Speciellt Charlie och Claire, och Juliette och Sawyer. Så vackert.

Nedan följer fortsättning av texten, men ni måste markera det för att se, ni som inte sett, läs inte.

Men jag måste erkänna att jag inte riktigt känner mig nöjd. Vad hände med de som lyckades åka iväg med planet? Var alla i kyrkan döda? Eller bara Jack? Varför var Penny i kyrkan? Varför inte Daniel, Charlotte och Miles? Har Dharma aldrig funnits?
Det känns ändå som att det fortfarande är massa frågor kvar. Det kanske inte är meningen att man ska förstå allting.

Jag är nöjd ändå, det var ett väldigt fint avsnitt, ett väldigt bra slut på en lång vänskap.