Tänk

Idag har jag varit i Stockholm. Det har gått bra. Jag var aptrött på slutet, men hoppas att de inte märkte så mycket av det. Jag hoppas jag är redo för det här. Det är som om livet börjar nu och jag måste hoppa på tåget. Jag kan inte stå kvar och vänta på nästa, jag kommer ju dö utan att ha haft ett liv. Inget annan än jag kan leva mitt liv, men det är så svårt att ta steget ut och våga lita på att man klarar det. Jag hoppas jag gör det rätta. Det som är bäst för mig just nu. Jag kommer behöva så mycket stöd sen. Eller så stänger jag ute alla andra. Det återstår att se...

Imorn ska jag jobba på dagis. Det ska bli skönt att komma till ett ställe där jag vet hur allt är. Jag kan det jobbet nu, relativt bra. Det är bra när man kommit så långt i ett jobb att man vet vad som ska göras. Att man kan ta egna beslut och veta att de är rätt. Så blev det på kollot i somras. Att jag kunde jobbet. I like. Säkerhet är bra, man kan inte fjompa sig.

Min katt är en eremit. Hon vill inte komma o sitta i knä längre eller gosa som hon gjorde i början. Bara ibland kommer hon o lägger sig på mitt bröst och spinner. Men bara hos mig. She loves me. Jag kommer sakna henne som fan. Hon har blitt lite av en ögonsten för mig. Jag är verkligen en kattmänniska, jag älskar henne mera än vad jag älskar min hund tror jag. Och hunden har vi haft i flera år. Men en katt passar mig bättre. Hundar är mera krävande och intensiva.

Känslorna vill inte stanna upp, de bara flyger runt som tokigt och jag vet aldrig var jag har mig själv. Jag vill ha Honom, men bara när jag tänker på honom eller hör viss musik. Men när vi ses känns det inte hundra. Kanske för att han inte riktigt bryr sig som jag gör. Jag ska lägga ner. Säger jag jämt, men wtf. Jag är dumihuvvet.

Nu ska ja göra en fuskis. =)

kramhej