Jag såg en dokumentär om Mette-Marit, norska kronprinsessan. Det handlade mycket om hennes liv innan hon mötte Haakon. Det känns som om det är en repris av Diana Spencers liv. Allt jag kunde tänka när jag såg filmer på hur de jagade henne var "ska de döda henne också". Hon hade ett liv innan detta, so what, alla har väl skelett i garderoben. Vissa har fler, andra mindre, eller så har de stora dolda problem eller små väldigt öppna problem. Ingen kan jämföra sina problem. En vän sa till mig en gång att hon hade problem, fast de inte syntes, men de var hennes och hon måste brottas med dem. Jag förstod det inte då, men alla kan ha något dolt som inte kommer fram.
De flesta människor går att läsa av väldigt snabbt. Vad som rör sig inne i dem, hur mycket det snurrar och hur lugna de är.
Men Mette-Marit känns verkligen som en ny Diana, pressen var verkligen på henne hela tiden. nu är det väl lugnt, hon har accepterats. Det där med Diana tog mig väldigt hårt, gör det fortfarande. Jag har sett massa dokumentärer nu, eftersom det var 10 år sen hon dog och jag blir lika tagen varje gång.
Såg även Birdcage med Robin Williams. Den är så bra, Nathan Lane spelar så jävla bra. En film med bra budskap.
Nu är det nåt med Dolly Parton. Henne gillar jag. Hennes sång Joelene kan vara en av de bästa ever. jag gillar även coat of many colors. Det var typ så jag kände mig när jag var liten och de andra i skolan skrattade åt mina ärvda kläder.
Nu är det magnus betnér igen. Han är fortfarande bra. Smart. Kanske inte roligt jämt, han saknar vissa humorgener, men bra är han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ey! Inte skrivit något här på länge men tänkte bara varna för att jag har stenkoll på din blogg!
Gott nytt!
Skicka en kommentar