Natt-tankar

Jag har lovat mig själv att inte skriva när jag är ledsen, men nu är det en annorlunda sorts ledsamhet. En slags skräckblandad förtjusning. Det var så länge sen jag var sådär destruktivt ledsen att jag inte minns när. Nu är det nog mer normalt ledsen. Jag önskar inte längre att jag inte hade nåt att leva för så att det skulle vara lätt att göra slut på allt när jag inte orkade mer.
Men nu när jag inte kan sova så tänker jag på hur allt är nu för tiden. Jag kämpar så mycket varje dag, men det syns inte, märks inte. Jag undviker att svara på vissa frågor, jag säger bra och går vidare på annat när folk frågar hur det är istället för att tynga ner dem med mitt. Varje gång jag hamnar i en lockande situation så väljer jag bort den sköna känslan, den lätta vägen. Jag leker inte martyr så mycket längre.
Det är som om jag skulle springa ett marathon varje dag men ingen applåderar mig när jag springer. Ingen säger bra jobbat när jag kommer i mål i slutet av dagen. Det är inte en sån sak som ska vara jobbig att göra, att leva sitt liv utan svart. Det ska vara skönt att bli av med den där tyngden, jag borde inte sakna den.
Egentligen gör jag väl det inte heller, det svåra är att inte ha nåt att skylla på längre.

Men jag är ganska lycklig nu. Synd bara att framtiden känns så långt bort.