Konstpaus

Verkligen i ett virrvarr av människor idag. Jag fattar typ ingenting av vad folk säger och känner mig helt förvirrad. Som om jag satt i ett parallellt universum och tittade på de andra.
Folk pratar och jobbar och fixar, men jag bara sitter här och svarar av telefonen.

Den här känslan är sällsynt nuförtiden. Jag brukar kunna välja bort att inte vara disträ, men nu har det inte gått.
Har pratat med telenor nu ang min höga teleräkning. Jag skaffade ett annat abonnemang för att få ner kostnaderna, men nu har jag fortfarande asmycket. Jag kan inte ens säga hur mycket pengar jag får punga ut för mitt telefoni. Och då ringer jag inte ens mycket. Ska fan stänga av alla telefoner.

Obehagets slem kryper runt i mina innersta känslor. Rysningarna bildar en hel parad av skallror. Mina tankar studsar och förvandlar mig till en obefintlig klump av tjockhet. När jag tillslut svalnar brinner de upp igen, hetsar mig till att välja just deras väg. Stark och duktig, maraton varje dag, men när övertaget blir för stort trotsar jag förnuftet och faller för frestelsen. Lättnaden är större än vad styrkan kan förmå. Allt snurrar snabbare, snabbare än jag kan hinna med. Allt mitt undantryckta förakt för alla människor bara sipprar fram och visar sig mer än jag vill att andra ska se. Vem tar min hand i vimlet och säger älskling allt är skit.